Vad jag hörde dig säga…

(In English, please see below)

I somras fick jag en riktig aha-upplevelse när Corine, en av de vänner som står mig närmast, sa:
– Du sa att du hade förstått men du berättade inte VAD du hade förstått.

Jag kände mig både upprymd och förlägen. Här hade jag de senaste åren, sedan jag börjat lära mig NVC[1], berättat hur mycket jag uppskattade frågan ”Vill du berätta vad du hörde mig säga?”. Utan att inse vikten av att själv återge vad jag hör motparten säga.

Vi hade spelat Boule med hennes äldsta dotters farföräldrar och Corine hade sett och hört min frustration över de återkommande instruktionerna jag fick för hur klotet skulle kastas. Jag hade ju förstått! Och efter bästa förmåga hade jag också försökt slänga iväg klotet efter instruktionerna med det förargliga resultatet att klotet envisades med att glida ur min hand någon sekund före planerat släpp.

Den dagen där på bouleplanen valde jag, liksom så många gånger förut, att reagera genom att gå i försvar, värja och förklara mig.
– Jo, jag förstår men provar mig bara fram till hur klotet ska kastas… Det är mina muskler som inte är starka nog just där… Och för att… (etc.)

Valet att istället återge vad jag hörde de andra säga skulle kanske ha låtit ungefär så här:
– Menar du att det är när jag håller handen i just den här vinkeln och armen utsträckt här i höjd med axeln som jag helst ska kasta iväg klotet?
Utöver att ha gett utryck för vad jag hade förstått till de övriga i sällskapet är det också möjligt att min omformulering hade hjälpt mig att införliva de nya kunskaperna i Boule.

En annan situation:
– Jag förstår precis hur du känner!
Det är något jag ibland sagt och även hört andra säga. Det har också hänt att orden följts av en berättelse från det egna livet, allt för att hjälpa, för att ge något till den andra personen som den skulle kunna ha nytta av i sin situation. Det som händer när jag berättar om min liknande situation för att hjälpa är att fokus flyttas från den andre till mig själv och mest troligt kommer han eller hon inte att vara hjälpt av min berättelse. Själv har jag känt mig omväxlande frustrerad, ledsen och ensam när det hänt.

Det som verkligen har hjälpt mig är att bli hörd. Medan jag ger uttryck för det som bekymrar mig har jag lättare för att hitta mina egna lösningar. Att få uppleva en annan persons fulla närvaro, att få höra min berättelse återges med den andres ord hjälper mig att se saken från ett nytt håll och att uppleva delaktighet. Att bli hörd hjälper mig att känna mig mindre ensam även om det är jag själv som äger problemet.

Nu försöker jag därför lära mig att återge vad jag hör den andre säga istället för att föreslå mina egna lösningar. Vill jag ta ytterligare hjälp av den kommunikationsprocess som NVC är frågar jag även efter den andres känslor, behov och önskemål i just den situation personen befinner sig i. Mest av allt försöker jag att verkligen vara där, helt och fullt närvarande med den som berättar.

[1] *Här kan du läsa om Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/sv/

Att äta med känslorna

(In English)
Året är 1989 och klockan är tio över åtta en av många morgnar. När jag går ut från godisaffären vid Skanstull ligger drygt två hekto lösgodis väl dolt i min ryggsäck. Det hindrar mig inte från att ibland låta handen dyka ner i ryggsäcken, redan innan jag satt mig på bussen till jobbet, för att plocka upp en seg sockerbit.

Ibland stoppar jag den bit i munnen som först kommer i min hand. Andra gånger äter jag systematiskt en sort i taget. I början av påsen upplever jag känslor av upprymdhet, frihet och njutning. Med de sista bitarna kommer istället illamåendet, självföraktet och den sorgsna känslan av tomhet och ensamhet. För jag väljer att vara ensam i mitt ätande och därför är det t.ex. viktigt att den tomma godispåsen slängs senast i bussens papperskorg innan jag kliver av och går hemåt.

Jag äter för att det just då gör så ont att leva och bedövar därför känslorna med smågodis, kakor, glass och bakelser.

Med sockrets ”hjälp” flyr jag till smakupplevelsen i munnen och den tillfälliga kicken den höjda blodsockernivån ger. Därmed stänger jag också dörren till mig själv, till mina drömmar och förhoppningar, till det som är äkta inom mig. Och så länge jag bedövar min själ och inte lyssnar till mitt inre förmår jag inte heller förverkliga det jag innerst inne längtar efter att göra.

Det jag hade behövt de mornarna och många andra dagar var att bli hörd, att få berätta, för någon annan eller för mig själv, om det som gjorde ont. Det hjälper mig till frihet och lugn att i ett samtal uppleva tillit, acceptans och respekt, att kunna vara just den jag är i stunden med den som lyssnar. Att höra mig själv sätta ord på det som finns inom mig gör mig tydlig inför mig själv och det hjälper mig också att hitta min egen väg och mod att våga gå den. Det är för mig vad empati bl.a. handlar om.

Empati, har jag tänkt många gånger, är en bristvara idag. Istället har vi lärt oss att komma med idéer på hur den andre ska förändra sin situation. Jag har själv gjort det och gör det fortfarande ibland. Mitt mål har dock kommit att bli att försöka lyssna så att den andre kan få höra sig själv finna sina egna lösningar.

Genom att lära mig Nonviolent Communication har jag kommit att bli mer lyhörd för mina känslor istället för att försöka bedöva dem och det är vad som allra mest hjälpt mig att hantera sötsuget. Känslorna är som ett instrument jag kan lyssna till eftersom de visar mig på mina behov. Behöver jag tröst är det inte två hekto lösgodis som kommer att ge mig den. Kanske behöver jag ringa en kompis eller sätta mig och skriva för att sätta ord på det jag känner och behöver. En strategi för att ge mig själv omsorg har de senaste åren blivit att köpa mig själv en blombukett.

Något jag också saknade de här åren var egen tillit till att min kropp faktiskt talar om för mig när jag behöver näring och när den är eller börjar bli mätt. En bok jag önskar hade funnits redan 1989 är Liv Larssons Friheten på botten av chipspåsen. Ett av de tre praktiska verktygen är en hunger- och mättnadsskala som på senare år har hjälpt mig till större medvetenhet om när kroppen signalerar att det är dags att äta eller när den blivit nöjd.

Det jag därför numer frågar mig är om det är kroppen eller själen som behöver näring och ger därefter till mig själv det jag behöver.

20140131_205542
En av blombuketterna