Centralens Café

Liksom bara måste
Minnen av resor,
   avfärder... ankomster

   som föregår avgången,
Tåget som sätts igång
   med ett ryck

På väg
   mot okänt eller känt

Framtiden är
   alltid oviss
Livet självt
   är en resa

Café au lait och en muffins
Gemenskap för en stund
   med ett resande folk.


Sommaren 2006 förde jag över en ansenlig mängd dikter från diverse anteckningsböcker till datorn, sorterade de jag gillade bäst i olika teman och skickade in min samling till tre förlag.

Att diktsamlingen inte gavs ut tog jag med ro. Det som var viktigt för mig var att jag faktiskt hade försökt. Nu tar jag saken i egna händer och kommer att publicera en dikt i veckan här på bloggen.

Vissa av dikterna hade idag blivit annorlunda, en och annan hade jag kanske inte ens skrivit. Så småningom hoppas jag hinna leta upp datum för när varje dikt skrevs. Den här första är skriven 2006 som en presentation av samlingen:

Bokstavsfotografier (Inledning)

… för att förmedla en känsla
eller för att själv göra sig av med en.
Vilken paradox egentligen,
att kunna släppa en känsla fri
   genom att fästa den på pappret.
En hälsning till framtiden,
   där jag läser mig tillbaka
   till det som var nu.

Jag omvandlar i ord
   det som berör mig,
möten med människor
   och de spår de lämnar inom mig
   av lycka och vänskap, oro och sorg.

Hemma, i lugnets trygga vrå
   eller mitt i folkvimlet,
kanske på en främmande plats
   någon annan stans
mitt i världen,
   omvandlar jag till ord,
det mina sinnen
   just för stunden registrerar.
Färger, dofter, smaker,
   ljud och förnimmelser,
blir till ett
som bär upplevelsen med sig,
uppenbarar nuet
för att ge liv
   åt framtidens minnen.

Empathy vs Codependency

Face to face with a person in need, I often tend to immediately react to that need. This reactivity of mine has also been pointed out to me a few times “That someone needs your help does not necessarily mean you need to do it right away” and “Hey, just because I mentioned what needs to be done, it is not necessarily YOU who need to do it. I am also here, you know…”

What is this urgent need in me to FIX, to SOLVE?
A friend of mine called it “Identification”, identifying with the other and thinking it is my responsibility to solve the other person’s dilemma. I have started to think of it as codependency.

A while ago, I attended a conference about empathy. The speaker indicated how fixing or solving is to protect the other person from his/her own development also quoting a saying: “No true transformation without suffering”. In a way, fixing the situation for the other or telling him/her what to do is, if we bring matters to a head, to try to steal away the self-power and initiative from the other. We all have our very personal way to walk. To put one self in the shoes of the other is NOT to be understood literally, it is only meant as a way for our imagination, helping us having an empathic understanding of the other person’s situation.

So what is empathy? Well, I know what it is not: When identifying, I lose the border between myself and the other. My lack of integrity makes me vulnerable and leads me down into the other person’s pain. I start to feel the same feeling.

In a booklet, Getting past the pain between us, Marshall Rosenberg compares empathy to surfing as it is a question of following the other person’s energy, like if the state of mind of the person being listened to, is a wave to surf on[1].

If I take this picture of empathy being like surfing a bit further on, surfing is about following the wave ON the board, not diving into the water. The surfing board can thus be a picture for my integrity, keeping myself intact instead of diving into identifying.

One thing Marshall Rosenberg says, that I find very challenging, is that empathy requires “learning how to enjoy another person’s pain”.[2]

Well, maybe it is the fact of us not identifying and taking the responsibility for the other person’s case, the fact of instead just BEING THERE for the other, to know that I can be a space for the other to rest in for a while, a support, like a mirror of warm attention to the other person to look in where he or she can find clarity by being heard and rephrased in order to find his/her own solutions.

Rephrasing is something that has not come natural for me until now. As I am discovering it, using it more and more, I begin to believe that it helps me to “stay on the surfboard”, i.e. helping me staying intact by reflecting back instead of identifying.

One of the most challenging things for me to hear is when someone expresses a feeling of hopelessness and I’m not sure of having ever had the strength to rephrase back this feeling. To put these very words into my own mouth has seemed to me like I would surrender to the feeling of hopelessness. Yet, surrender is exactly what I have been doing when my conditioned reflex has made me try to solve the situation for the other. Identifying and taking responsibility in codependency is an obvious way to drown myself in the other persons feeling.

Is this maybe my turning point?

What if reflecting back the other persons feeling with my own words is not only helping him or her to see in the mirror of warm attention but also the way for me to abandon codependency. And a way to start living empathy.

[1] Rosenberg, 2005, Getting past the pain between us, p 8


[2] Rosenberg, 2005, Getting past the pain between us, p 9

Sunrise on June 6 2016, 03:41

Lycklig resa med SL

På väg från jobbet,
   för att hinna med tunnelbanan.

Men redan på rulltrappans
   översta trappsteg hör jag
   tåget bromsa in.
Mina odds är små
   men jag springer ändå
bara för att få se
   hur dörrarna stängs och tåget sätts i rörelse.

Ändå springer jag vidare...
   söker förarens blick.

Tiden gör ett uppehåll
och jag känner mig sällsamt levande
   när han bromsar
   hela det långa tåget,

bara för att släppa på mig...


"Byrålådsdikt" från någon gång på 90-talet om en kväll jag hann med tåget 
från Fridhemsplan. På den tiden bodde jag på Ingarö och hann antagligen 
med en buss tack vare den vänliga tunnelbaneföraren. 
Dikten finns publicerad i boken 101 ord till vårt Stockholm

Mer info på:

The beggar

(På svenska)

He sits outside the store where I buy my groceries.

– Hey hey, he says. How are you?

Meeting him awakes a lot of different feelings within me. First, I feel sad and discouraged about the fact that a fellow being has to sit outside, day after day, in the cold to beg for money in order to provide for himself and his family. Then comes the feeling of guilt because I have everything I need while he is sitting there… Together with the feeling of guilt, there is an awakening frustration, making me uncomfortable when encountering this man. I have a need for freedom of choice and leaving a coin in his cup is not the way I wish to contribute.

Instead, I have sometimes bought him a grilled chicken in the store or paid for a kebab and a Coca cola in the pizzeria while changing a few words with him. Maybe that is why matters are brought to a head. One thing is to buy a sandwich and a cup of tea to one of the beggars in the city that I will probably not see again. It is completely different to start buying food to the same person.

Meaningfulness is important to me as well as contributing to a better world. I do ask myself however, how meaningful my gift to the beggar really is as it is not based on a relation of reciprocity and equal conditions. The fact that I give from my abundance the times I choose to do so creates a relation based on my advantageous position and him being at a disadvantage. Besides, I see my gift as a drop in the ocean. How much would he need to change the situation for himself and his family? And there are so many more in the same state as this man sitting by the store. How can I help so that what I do actually do help?

This February (2016), the final report, Framtid sökes (Wanted: a future), was presented by the national coordinator for vulnerable EU citizens. This report has given me a lot of clarity and hope. The remit of the national coordinator for vulnerable EU citizens has among other been to “support work being conducted by government agencies, municipalities, county councils and organizations that come into contact with vulnerable EEA citizens staying temporarily in Sweden, i.e. no longer than 3 months, and who do not have the right of residence.” [1]

In the English summary of the report one may read that ”Giving money to a person who begs is likely to cement the role of the beggar and not lead to any long-term change for the group. Children’s education is likely to suffer and the role of the beggar is likely to be passed down to the next generation.” [2]

The report encourages instead Swedes to support the several Swedish NGO’s that are active in the beggars’ home countries, Romania and Bulgaria. The strategic and methodical work of these organisations does lead to improvements of peoples’ living conditions. Organisations mentioned in the report, having increased their support during the last year are: The Red Cross, Heart to Heart, Star of Hope, Läkarmissionen, ERIKS Development Partner and SOS Barnbyar.

The organisation Heart to Heart has a development project aimed to help 4000 peasants out of poverty. The project includes, among others, education, health care, and courses for creating your own business.  Together with a local foundation, Heart to Heart has started a social company where 25 people are working, manufacturing traditional baskets. Paying tax on their salary, the employees are now as well included in the country’s system of social insurance. Heart to Heart has also supported a commune’s peasants to start an association in which they cooperate about e.g. purchases. Thanks to the positive development in this commune, many migrants are now returning home. Here you may find more information about the project:

What I want to do now:

Since the late 80’s, I support the international work of Church of Sweden. After reflecting on how I can contribute to a better situation for the vulnerable EU citizens that come here, I have contacted the administrative centre at the church and asked for my monthly contribution to go to project P220 in Romania. This is also a project including education for children and young people as well as employments for adults[3].

Last summer I created a photography portfolio. Having no business of my own, I have decided that payments for prospective sales of my photos should go to some of the organisations with which I sympathize. My idea is also that, if the buyer agrees on it, a note will be added on a photo blog about what picture has been sold, to whom, for how much and which one of the organisations that will benefit from the sale. The portfolio is here:


More to read for those interested:

The complete report from the national coordinator for vulnerable EU citizens:
(The Swedish report includes a 5 pages English summary)
Ladda ner = Download

Press release about the presentation of the report:

Church of Sweden – International work:



[2] Framtid sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6) p. 16.

[3] http://blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/2015/11/03/rumanien-projekt-for-romer-gor-framsteg/  https://www.svenskakyrkan.se/p220  (both links are only in Swedish)


Han sitter utanför ICA-affären där jag brukar handla.

– Hej hej, säger han. Hur mår du?

Att möta honom väcker en rad motstridiga känslor inom mig. Jag känner sorg och uppgivenhet inför faktumet att en medmänniska alls ska behöva sitta ute i kylan dag efter dag för att tigga pengar till sig och sin familj. Därmed dyker skuldkänslan upp för att jag själv har det så bra medan han sitter där. Tillsammans med skuldkänslan vaknar en frustration inom mig som gör att jag känner mig obekväm i mötet med mannen. Jag har behov av valfrihet och att lägga en slant i hans mugg är inte det sätt jag själv vill bidra på.

Ibland har jag istället köpt en grillad kyckling inne på ICA eller betalat för en Kebab och en Coca cola på pizzerian och vi har samtidigt bytt några ord. Det är kanske just därför allt ställs på sin spets. Det är en sak att köpa en smörgås och en kopp te till en av tiggarna i city som jag inte träffar mer, en helt annan sak att börja köpa något att äta till en och samma person.

Det är viktigt för mig med meningsfullhet och att kunna bidra till en bättre värld. Jag frågar mig dock efter varje gång hur meningsfull min gåva till tiggaren jag möter egentligen är. Min gåva är ju inte grundad i en relation av ömsesidighet och lika villkor.  Själva faktumet att jag ger av mitt överflöd de gånger jag väljer att göra det skapar en relation byggd på mitt överläge och tiggarens underläge. Dessutom upplever jag min gåva som en droppe i havet. Hur mycket skulle han behöva för att förändra sin och sin familjs livssituation? Och det finns ju så många fler i samma situation som mannen vid ICA. Hur kan jag hjälpa så att det jag gör faktiskt hjälper?

Nu i februari (2016) kom betänkandet Framtid sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6). Den har bidragit med en hel del klarhet och hopp till mig. Samordnarens uppdrag har varit att ” främja erfarenhetsutbyte och samverkan mellan berörda aktörer i Sverige, främja kontakter mellan aktörer i Sverige och aktörer i de utsatta EUmedborgarnas hemländer, samt sprida kunskap om EU-medborgarnas rättigheter när de vistas i Sverige utan uppehållsrätt”[1]

I betänkandet kan man bl.a. läsa att lämna pengar i muggen riskerar att cementera tiggarrollen som går i arv till barnen. Samordnarens rapport visar istället på hur flera svenska idéburna organisationer som är aktiva i tiggarnas hemländer arbetar långsiktigt utifrån en ”genomtänkt strategi och en beprövad metod”[2] och därför kan bidra till en förbättrad livssituation för de utsatta i Bulgarien och Rumänien. Bland organisationerna som utökat sitt stöd det senaste året nämns Röda Korset, Hjärta till Hjärta, Hoppets stjärna, Läkarmissionen, Erikshjälpen och SOS Barnbyar.

Hjärta till hjärta har t.ex ett biståndsprojekt med målet att hjälpa 4000 bybor ut ur fattigdom. Projektet innebär bl.a. att barn och ungdomar kan gå i skolan och att 25 vuxna hittills fått arbete med att tillverka korgar. Eftersom de betalar skatt på sin lön får de nu även ta del av landets sociala förmåner. I en kommun har de lokala grönsaksproducenterna fått stöd att starta en förening där de bl.a. samarbetat kring inköp. Tack vare den positiva utvecklingen i kommunen har många migranter nu börjat återvända hem. Här finns mer information om projektet:


Det vill jag göra nu:

Sedan i slutet av 80-talet stöder jag Svenska Kyrkans internationella arbete. Efter att ha funderat över hur jag själv kan bidra till att förbättra situationen för de utsatta EU-medborgare som kommer hit, har jag som månadsgivare nu kontaktat Svenska Kyrkans Givarservice och bett att de pengar jag bidrar med ska gå till just projektet P220 i Rumänien med temat Hållbar försörjning[3]. Även i det projektet får barn och ungdomar utbildning och vuxna arbete[4].

I somras skaffade jag en Portfolio för fotografier hos Fotosidan.se Eftersom jag inte har något eget företag har jag nu bestämt att betalning vid eventuell försäljning av mina bilder ska gå till några av de organisationer jag sympatiserar med. Min tanke är också att, om köparen samtycker till detta, kunna meddela via en fotoblogg vilken bild som sålts, till vem, för hur mycket och till vilken organisation pengarna har gått. Portfolion finns här: http://www.karin-blomqvist.fotosidan.se/index.htm


Mer läsning för den intresserade:

Hela rapporten från regeringens nationella samordnare för utsatta EU-medborgare:

Debattartikel i DN inför samordnarens konferens i september (2015):

En FAQ med svar på många av de frågor jag själv undrat över angående utsatta EU-medborgare:


[1] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/02/sou-20166/

[2] Framtid sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6) s. 88.

[3] https://www.svenskakyrkan.se/p220

[4] http://blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/2015/11/03/rumanien-projekt-for-romer-gor-framsteg/

Att be om det jag vill ha

– Inte så mycket ris… sa jag och såg på medan mannen som förberedde min lunchlåda lade upp en stor portion ris.

Här var det något som inte stämde.

– Hörde du möjligen mycket ris, frågade jag, som plötsligt mindes hur mycket tydligare mitt önskemål blir om det är positivt istället för att berätta vad jag inte vill ha.

Jo, det var just mycket ris han hade hört.

Min körskolärare brukade säga att vi styr mot det vi fäster blicken på. Får vi syn på ett hinder längre fram är det därför viktigt att fokusera på dit vi vill, d.v.s. förbi hindret. Att fastna med blicken på det jag vill undvika riskerar istället att göra mig till en del av hindret…

På den punkten finns en gemensam nämnare mellan bilkörning och kommunikation. Berättar vi om det vi inte önskar sätter vi ändå fokus på just det och kanske blir det därför just det vi får, t.ex. en stor portion ris.

När jag vid nästa lunch bad att få ca 1½ dl ris var det precis det jag fick…

Ett första utkast till texten ovan.

Vad jag hörde dig säga…

(In English, please see below)

I somras fick jag en riktig aha-upplevelse när Corine, en av de vänner som står mig närmast, sa:
– Du sa att du hade förstått men du berättade inte VAD du hade förstått.

Jag kände mig både upprymd och förlägen. Här hade jag de senaste åren, sedan jag börjat lära mig NVC[1], berättat hur mycket jag uppskattade frågan ”Vill du berätta vad du hörde mig säga?”. Utan att inse vikten av att själv återge vad jag hör motparten säga.

Vi hade spelat Boule med hennes äldsta dotters farföräldrar och Corine hade sett och hört min frustration över de återkommande instruktionerna jag fick för hur klotet skulle kastas. Jag hade ju förstått! Och efter bästa förmåga hade jag också försökt slänga iväg klotet efter instruktionerna med det förargliga resultatet att klotet envisades med att glida ur min hand någon sekund före planerat släpp.

Den dagen där på bouleplanen valde jag, liksom så många gånger förut, att reagera genom att gå i försvar, värja och förklara mig.
– Jo, jag förstår men provar mig bara fram till hur klotet ska kastas… Det är mina muskler som inte är starka nog just där… Och för att… (etc.)

Valet att istället återge vad jag hörde de andra säga skulle kanske ha låtit ungefär så här:
– Menar du att det är när jag håller handen i just den här vinkeln och armen utsträckt här i höjd med axeln som jag helst ska kasta iväg klotet?
Utöver att ha gett utryck för vad jag hade förstått till de övriga i sällskapet är det också möjligt att min omformulering hade hjälpt mig att införliva de nya kunskaperna i Boule.

En annan situation:
– Jag förstår precis hur du känner!
Det är något jag ibland sagt och även hört andra säga. Det har också hänt att orden följts av en berättelse från det egna livet, allt för att hjälpa, för att ge något till den andra personen som den skulle kunna ha nytta av i sin situation. Det som händer när jag berättar om min liknande situation för att hjälpa är att fokus flyttas från den andre till mig själv och mest troligt kommer han eller hon inte att vara hjälpt av min berättelse. Själv har jag känt mig omväxlande frustrerad, ledsen och ensam när det hänt.

Det som verkligen har hjälpt mig är att bli hörd. Medan jag ger uttryck för det som bekymrar mig har jag lättare för att hitta mina egna lösningar. Att få uppleva en annan persons fulla närvaro, att få höra min berättelse återges med den andres ord hjälper mig att se saken från ett nytt håll och att uppleva delaktighet. Att bli hörd hjälper mig att känna mig mindre ensam även om det är jag själv som äger problemet.

Nu försöker jag därför lära mig att återge vad jag hör den andre säga istället för att föreslå mina egna lösningar. Vill jag ta ytterligare hjälp av den kommunikationsprocess som NVC är frågar jag även efter den andres känslor, behov och önskemål i just den situation personen befinner sig i. Mest av allt försöker jag att verkligen vara där, helt och fullt närvarande med den som berättar.

[1] *Här kan du läsa om Nonviolent communication:



What I heard you say…

– You said that you had understood but you never told us WHAT you had understood!

Saying this, Corine, one of the friends I consider being among the closest to me, gave me a real Aha-moment this last summer.

I felt both exhilarated and abashed. Since a few years already, I had kept talking about how much I appreciate the question which I’ve learned through NVC[1]: “Could you tell me what you heard me say?” And here I was, not having realized myself, the importance of rephrasing what I had heard the other persons expressing.

We had been playing Boule with her oldest daughter’s grandparents and Corine had seen and heard my frustration about the frequent instructions on how to throw the ball. I HAD understood! And to my very best ability, I had as well been trying to throw the ball according to the instructions. The annoying result of my efforts was however that the ball kept slipping out of my hand just about a second before the planned launch.

That day, on the lane of Boule, I chose, just like many previous occasions, to react on what I heard by defending and explaining myself:

– Yes, I have understood but am just trying to find my way of how to throw the ball… Maybe it is my muscles being too week to keep the ball… And because… (etc)

The choice of rephrasing what I had heard them say might have sounded like this:

– Do you mean it is when holding the hand in this very angle and my arm stretched here at the length of the shoulder that it would be the best moment to throw the ball?

Besides expressing what I had understood from the three others, it is also possible that my rephrasing would have helped me incorporate my new knowhow in Boule.

Another situation:
– I understand exactly how you feel!

This is something I have said and heard others say too, sometimes followed by a story of one’s own life, in the purpose to help, to give something to the other person that could help in their situation.

What happens when I tell about a similar situation from my own life is that the focus moves from the other to me and most probably, he or she, will not find any guidance in my story. When happening to me, I have by turns felt frustrated, sad and lonely.

What has really helped me is to be heard. While expressing what concerns me, I more easily find my own solutions. To experience another person’s full attention and to hear my story being described by his/her words helps me to see from a different view and to experience participation. To be heard also helps me to feel less alone even though I am the owner of the problem.

I am now trying to learn to rephrase what I hear the other person say instead of suggesting my own solutions. If I want to get more help from the communication process of NVC, I also ask for the other person’s feelings, needs and requests in the specific situation he or her is experiencing.

Most of all, I am trying to really be there, fully present with the person expressing him – or herself.

[1] Read about Nonviolent communication:




Min spänning inför
   nya semesteräventyr
har bytts till lugnet inför
Det finns glädje att hämta
   i det vardagliga,
återkommande stunder
   av oväntad njutning.
Solens strålar värmer
   ännu lite till
när jag står i lä för vinden
   i busskuren
Och tonerna från
   Slussenmusikantens trumpet
förgyller i kapp med solen 
   min alldeles vanliga vardagsmorgon

Slussen och musikanten

 Fortsätt läsa