Tiggaren

Han sitter utanför ICA-affären där jag brukar handla.

– Hej hej, säger han. Hur mår du?

Att möta honom väcker en rad motstridiga känslor inom mig. Jag känner sorg och uppgivenhet inför faktumet att en medmänniska alls ska behöva sitta ute i kylan dag efter dag för att tigga pengar till sig och sin familj. Därmed dyker skuldkänslan upp för att jag själv har det så bra medan han sitter där. Tillsammans med skuldkänslan vaknar en frustration inom mig som gör att jag känner mig obekväm i mötet med mannen. Jag har behov av valfrihet och att lägga en slant i hans mugg är inte det sätt jag själv vill bidra på.

Ibland har jag istället köpt en grillad kyckling inne på ICA eller betalat för en Kebab och en Coca cola på pizzerian och vi har samtidigt bytt några ord. Det är kanske just därför allt ställs på sin spets. Det är en sak att köpa en smörgås och en kopp te till en av tiggarna i city som jag inte träffar mer, en helt annan sak att börja köpa något att äta till en och samma person.

Det är viktigt för mig med meningsfullhet och att kunna bidra till en bättre värld. Jag frågar mig dock efter varje gång hur meningsfull min gåva till tiggaren jag möter egentligen är. Min gåva är ju inte grundad i en relation av ömsesidighet och lika villkor.  Själva faktumet att jag ger av mitt överflöd de gånger jag väljer att göra det skapar en relation byggd på mitt överläge och tiggarens underläge. Dessutom upplever jag min gåva som en droppe i havet. Hur mycket skulle han behöva för att förändra sin och sin familjs livssituation? Och det finns ju så många fler i samma situation som mannen vid ICA. Hur kan jag hjälpa så att det jag gör faktiskt hjälper?

Nu i februari (2016) kom betänkandet Framtid sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6). Den har bidragit med en hel del klarhet och hopp till mig. Samordnarens uppdrag har varit att ” främja erfarenhetsutbyte och samverkan mellan berörda aktörer i Sverige, främja kontakter mellan aktörer i Sverige och aktörer i de utsatta EUmedborgarnas hemländer, samt sprida kunskap om EU-medborgarnas rättigheter när de vistas i Sverige utan uppehållsrätt”[1]

I betänkandet kan man bl.a. läsa att lämna pengar i muggen riskerar att cementera tiggarrollen som går i arv till barnen. Samordnarens rapport visar istället på hur flera svenska idéburna organisationer som är aktiva i tiggarnas hemländer arbetar långsiktigt utifrån en ”genomtänkt strategi och en beprövad metod”[2] och därför kan bidra till en förbättrad livssituation för de utsatta i Bulgarien och Rumänien. Bland organisationerna som utökat sitt stöd det senaste året nämns Röda Korset, Hjärta till Hjärta, Hoppets stjärna, Läkarmissionen, Erikshjälpen och SOS Barnbyar.

Hjärta till hjärta har t.ex ett biståndsprojekt med målet att hjälpa 4000 bybor ut ur fattigdom. Projektet innebär bl.a. att barn och ungdomar kan gå i skolan och att 25 vuxna hittills fått arbete med att tillverka korgar. Eftersom de betalar skatt på sin lön får de nu även ta del av landets sociala förmåner. I en kommun har de lokala grönsaksproducenterna fått stöd att starta en förening där de bl.a. samarbetat kring inköp. Tack vare den positiva utvecklingen i kommunen har många migranter nu börjat återvända hem. Här finns mer information om projektet:
http://hjartatillhjarta.se/rumanien/

 

Det vill jag göra nu:

Sedan i slutet av 80-talet stöder jag Svenska Kyrkans internationella arbete. Efter att ha funderat över hur jag själv kan bidra till att förbättra situationen för de utsatta EU-medborgare som kommer hit, har jag som månadsgivare nu kontaktat Svenska Kyrkans Givarservice och bett att de pengar jag bidrar med ska gå till just projektet P220 i Rumänien med temat Hållbar försörjning[3]. Även i det projektet får barn och ungdomar utbildning och vuxna arbete[4].

I somras skaffade jag en Portfolio för fotografier hos Fotosidan.se Eftersom jag inte har något eget företag har jag nu bestämt att betalning vid eventuell försäljning av mina bilder ska gå till några av de organisationer jag sympatiserar med. Min tanke är också att, om köparen samtycker till detta, kunna meddela via en fotoblogg vilken bild som sålts, till vem, för hur mycket och till vilken organisation pengarna har gått. Portfolion finns här: http://www.karin-blomqvist.fotosidan.se/index.htm

 

Mer läsning för den intresserade:

Hela rapporten från regeringens nationella samordnare för utsatta EU-medborgare:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/02/sou-20166/

Debattartikel i DN inför samordnarens konferens i september (2015):
http://www.dn.se/debatt/skank-till-organisationer-pa-plats-i-hemlanderna/

En FAQ med svar på många av de frågor jag själv undrat över angående utsatta EU-medborgare:
http://hjartatillhjarta.se/fragor-och-svar-om-utsatta-eu-medborgare/

Fotnoter:

[1] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/02/sou-20166/

[2] Framtid sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6) s. 88.

[3] https://www.svenskakyrkan.se/p220

[4] http://blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/2015/11/03/rumanien-projekt-for-romer-gor-framsteg/

Att be om det jag vill ha

– Inte så mycket ris… sa jag och såg på medan mannen som förberedde min lunchlåda lade upp en stor portion ris.

Här var det något som inte stämde.

– Hörde du möjligen mycket ris, frågade jag, som plötsligt mindes hur mycket tydligare mitt önskemål blir om det är positivt istället för att berätta vad jag inte vill ha.

Jo, det var just mycket ris han hade hört.

Min körskolärare brukade säga att vi styr mot det vi fäster blicken på. Får vi syn på ett hinder längre fram är det därför viktigt att fokusera på dit vi vill, d.v.s. förbi hindret. Att fastna med blicken på det jag vill undvika riskerar istället att göra mig till en del av hindret…

På den punkten finns en gemensam nämnare mellan bilkörning och kommunikation. Berättar vi om det vi inte önskar sätter vi ändå fokus på just det och kanske blir det därför just det vi får, t.ex. en stor portion ris.

När jag vid nästa lunch bad att få ca 1½ dl ris var det precis det jag fick…

151113_bild
Ett första utkast till texten ovan.

Vad jag hörde dig säga…

(In English, please see below)

I somras fick jag en riktig aha-upplevelse när Corine, en av de vänner som står mig närmast, sa:
– Du sa att du hade förstått men du berättade inte VAD du hade förstått.

Jag kände mig både upprymd och förlägen. Här hade jag de senaste åren, sedan jag börjat lära mig NVC[1], berättat hur mycket jag uppskattade frågan ”Vill du berätta vad du hörde mig säga?”. Utan att inse vikten av att själv återge vad jag hör motparten säga.

Vi hade spelat Boule med hennes äldsta dotters farföräldrar och Corine hade sett och hört min frustration över de återkommande instruktionerna jag fick för hur klotet skulle kastas. Jag hade ju förstått! Och efter bästa förmåga hade jag också försökt slänga iväg klotet efter instruktionerna med det förargliga resultatet att klotet envisades med att glida ur min hand någon sekund före planerat släpp.

Den dagen där på bouleplanen valde jag, liksom så många gånger förut, att reagera genom att gå i försvar, värja och förklara mig.
– Jo, jag förstår men provar mig bara fram till hur klotet ska kastas… Det är mina muskler som inte är starka nog just där… Och för att… (etc.)

Valet att istället återge vad jag hörde de andra säga skulle kanske ha låtit ungefär så här:
– Menar du att det är när jag håller handen i just den här vinkeln och armen utsträckt här i höjd med axeln som jag helst ska kasta iväg klotet?
Utöver att ha gett utryck för vad jag hade förstått till de övriga i sällskapet är det också möjligt att min omformulering hade hjälpt mig att införliva de nya kunskaperna i Boule.

En annan situation:
– Jag förstår precis hur du känner!
Det är något jag ibland sagt och även hört andra säga. Det har också hänt att orden följts av en berättelse från det egna livet, allt för att hjälpa, för att ge något till den andra personen som den skulle kunna ha nytta av i sin situation. Det som händer när jag berättar om min liknande situation för att hjälpa är att fokus flyttas från den andre till mig själv och mest troligt kommer han eller hon inte att vara hjälpt av min berättelse. Själv har jag känt mig omväxlande frustrerad, ledsen och ensam när det hänt.

Det som verkligen har hjälpt mig är att bli hörd. Medan jag ger uttryck för det som bekymrar mig har jag lättare för att hitta mina egna lösningar. Att få uppleva en annan persons fulla närvaro, att få höra min berättelse återges med den andres ord hjälper mig att se saken från ett nytt håll och att uppleva delaktighet. Att bli hörd hjälper mig att känna mig mindre ensam även om det är jag själv som äger problemet.

Nu försöker jag därför lära mig att återge vad jag hör den andre säga istället för att föreslå mina egna lösningar. Vill jag ta ytterligare hjälp av den kommunikationsprocess som NVC är frågar jag även efter den andres känslor, behov och önskemål i just den situation personen befinner sig i. Mest av allt försöker jag att verkligen vara där, helt och fullt närvarande med den som berättar.

[1] *Här kan du läsa om Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/sv/

What I heard you say…

– You said that you had understood but you never told us WHAT you had understood!

Saying this, Corine, one of the friends I consider being among the closest to me, gave me a real Aha-moment this last summer.

I felt both exhilarated and abashed. Since a few years already, I had kept talking about how much I appreciate the question which I’ve learned through NVC[1]: “Could you tell me what you heard me say?” And here I was, not having realized myself, the importance of rephrasing what I had heard the other persons expressing.

We had been playing Boule with her oldest daughter’s grandparents and Corine had seen and heard my frustration about the frequent instructions on how to throw the ball. I HAD understood! And to my very best ability, I had as well been trying to throw the ball according to the instructions. The annoying result of my efforts was however that the ball kept slipping out of my hand just about a second before the planned launch.

That day, on the lane of Boule, I chose, just like many previous occasions, to react on what I heard by defending and explaining myself:

– Yes, I have understood but am just trying to find my way of how to throw the ball… Maybe it is my muscles being too week to keep the ball… And because… (etc)

The choice of rephrasing what I had heard them say might have sounded like this:

– Do you mean it is when holding the hand in this very angle and my arm stretched here at the length of the shoulder that it would be the best moment to throw the ball?

Besides expressing what I had understood from the three others, it is also possible that my rephrasing would have helped me incorporate my new knowhow in Boule.

Another situation:
– I understand exactly how you feel!

This is something I have said and heard others say too, sometimes followed by a story of one’s own life, in the purpose to help, to give something to the other person that could help in their situation.

What happens when I tell about a similar situation from my own life is that the focus moves from the other to me and most probably, he or she, will not find any guidance in my story. When happening to me, I have by turns felt frustrated, sad and lonely.

What has really helped me is to be heard. While expressing what concerns me, I more easily find my own solutions. To experience another person’s full attention and to hear my story being described by his/her words helps me to see from a different view and to experience participation. To be heard also helps me to feel less alone even though I am the owner of the problem.

I am now trying to learn to rephrase what I hear the other person say instead of suggesting my own solutions. If I want to get more help from the communication process of NVC, I also ask for the other person’s feelings, needs and requests in the specific situation he or her is experiencing.

Most of all, I am trying to really be there, fully present with the person expressing him – or herself.

[1] Read about Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/en/trainings

Vardagsmorgon

Min spänning inför
   nya semesteräventyr
har bytts till lugnet inför
   vardagslunken.
Det finns glädje att hämta
   i det vardagliga,
återkommande stunder
   av oväntad njutning.
Solens strålar värmer
   ännu lite till
när jag står i lä för vinden
   i busskuren
Och tonerna från
   Slussenmusikantens trumpet
förgyller i kapp med solen 
   min alldeles vanliga vardagsmorgon

20150909_082532
Slussen och musikanten


 Läs mer 

Tågluffen som inte blev av

(In English, please see below)

Äventyret kunde börja!
En kompis i Frankrike och jag bestämde oss i maj för att tågluffa med hennes två döttrar till Bulgarien och Svarta havskusten. På vägen dit tänkte vi stanna till i Wien, Salzburg och kanske Kroatien eller Slovakien.

Med tiden kom vi dock att upptäckta att resan riskerade att bli avsevärt mycket dyrare och flera resor besvärligare än vad vi vågade föreställa oss. Vi valde mellan 22-dagarskortet med 10 resdagar som för en vuxen kostar 3755 kr och 22-dagarskortet med helt fria resdagar vilket kostar 4795 kr. Därutöver behöver man, precis som förr, betala 50 % av ordinarie pris för biljett till och från gränsen inom det egna landet.

Av informationen att döma på www.interrail.eu hade vi nog börjat vår planering i senaste laget eftersom endast ett visst antal tågluffare accepteras på vissa tåg i Frankrike och platsbiljetter därför behöver bokas i så god tid som möjligt.

Det billigare alternativet, regionaltågen, till vilka platsbiljetter inte behövs, var en möjlighet jag utforskade med lika delar upptäckarglädje som frustration. Å ena sidan kunde det ju vara trevligt att övernatta i en mindre stad jag aldrig annars tänkt besöka eller ens hört talas om. Å andra sidan kände jag mig orolig för att vi skulle tillbringa större delen av semestern på tågen, snarare än på de olika resmålen. Det fanns stunder jag fick känslan av att planera en flykt ut ur ett ockuperat Frankrike och att allt som betydde något var att nå gränsen så snart som möjligt…

Kanske var det när jag började titta på resvägen till Paris som det gick upp för mig att den numer konkurrensutsatta & avreglerade järnvägen skulle bjuda på helt andra förhållanden än den statsägda gjorde som 1982 hade fört mig med på första resan till Frankrike och senare på några tågluffresor under 80-90-tal. På den tiden tog sträckan Stockholm – Paris ca 25 timmar med ett byte i Köpenhamn.

2015 erbjuder en tågresa från Stockholm till Paris två alternativ:

  1. Med platsbiljetter för ca 450 kronor tar resan 21,5 till 25 timmar med 3-6 tågbyten.
  2. Att resa med tåg där platsbiljett inte behövs tar 29 till 42 timmar med 7-14 tågbyten.

Tveksamheten till vårt semesteräventyr ökade i takt med timmarna vi tillbringade på Internet i jakten på information och i min allt större frustration över hur mycket förhållandena för en tågluff hade förändrats sedan 90-talet lånade jag en dag på biblioteket Mikael Nybergs bok Det stora tågrånet. [1]

Det är en bok som berättar om hur en järnväg som konkurrensutsatts och avreglerats lett till eftersatt underhåll när företagen tävlar om att erbjuda det billigaste anbudet i jakten på nya eller förlängda kontrakt. Bokens näst sista kapitel, Den pantsatta välfärdens land, beskriver hur ekonomin i Sverige tudelas. En liten del av befolkningen har möjlighet att av bankerna låna stora belopp för att finansiera investeringar i t.ex. fastigheter och aktier medan den större delen av befolkningen får ta ansvaret för statsfinanserna genom att löneökningar och kostnaderna för offentlig verksamhet hålls nere.

Argumenten för konkurrensutsättning och avregleringar brukar vara att det blir bättre service och kvalitet till ett billigare pris för kunderna när företagen konkurrerar med varandra. När SVT nu under augusti har rapporterat om hur tågen riskerar att spåra ur p.g.a. ruttna slipers och räls som spricker på längden [2] har jag svårt att se dessa utlovade förbättringar. Det är istället som att läsa en fortsättning av Det stora tågrånet. Under planeringen av tågluffen som inte blev av tyckte jag mig också kunna se resultatet av avregleringar och konkurrensutsättning på de europeiska tågen, bl.a. i de dyrare platsbiljetterna.

Ett av skälen till att tågluffen inte blev av var att en missad anslutning p.g.a. tågförsening innebär köp av ännu en platsbiljett och att behöva köpa nya platsbiljetter till oss fyra för upp emot 1600 kr för en del av resvägen var inte särskilt lockande. I min tveksamhet över hur texten på hemsidan skulle tolkas skickade jag frågan till supporten hos interrail.eu som bekräftade: ”Om du missar ett tåg för vilket du betalat platsbiljett p.g.a. en försening, behöver du tyvärr köpa en ny platsbiljett till ett senare tåg. Vanligtvis är inte platsbiljetterna ersättningsbara eller utbytbara”. Var ett tåg på åttio- och nittital så försenat att följande anslutning missades brukade det vara möjligt att åtminstone få en ståplats på ett senare tåg med en redan inhandlad platsbiljett. Det var även möjligt att gå in på närmaste järnvägsstation för att ändra sin biljett till en annan dag om planerna ändrades.

Det går förvisso att söka ersättning hos Eurrailgroup OM man råkat ut för minst tre förseningar à 60 minuter och under förutsättning att interrailkortet har ett dagsvärde på minst 32,5 €, att minst 3 av förseningarna skett i EU-länder och att högst 6 månader har gått sedan kortet upphörde att gälla. Om inte dessa förutsättningar uppfylls ombeds man att inte skicka in sin ersättningsansökan [3].

Något annat som kan stå en tågluffare dyrt är att råka skriva fel i den s.k. biljettfickan i vilken man antecknar resdagarna. På ett interrailkort med begränsat antal resdagar går idag en hel resdag förlorad vid en felskrivning. Att försöka ändra datumet ses som ett bedrägeriförsök och man riskerar därmed att få betala böter samt en ordinarie fullprisbiljett [4].

I mina fotoalbum har jag klistrat in mina tågluffarkort från 80- och 90-tal. Datum, avreseort och destination fyllde jag en gång in i avsedd tabell. I den sista kolumnen till höger finns konduktörens datumstämpel som bekräftar respektive resdag. Undanröjer inte en sådan stämpel risken för att samma resdag används två gånger?

Kanske bekymrade vi oss i onödan över alla eventuella svårigheter på tågluffen som inte blev av. Oron från i somras över eventuella tågluffstrapatser kan dock inte mäta sig med den oron jag känner efter läsningen av Det stora tågrånet. Om jag minns rätt, har det sagts att vi alla behöver vara med och spara för att ha råd med fortsatt välfärd. Är det nu istället så att vårt gemensamma sparande hjälper till att finansiera fortsatta spekulationer på bostads- och aktiemarknaden medan välfärden säljs ut?

[1] Bokens baksidetext finns på Mikael Nybergs hemsida: http://mikaelnyberg.nu/bocker/det-stora-tagranet/

[2] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-skandal-pa-jarnvagen
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/orebro/tag-kor-pa-utdomd-rals-1

[3] http://www.eurailgroup.org/compensation.aspx

[4] http://www.interrail.eu/terms-and-conditions/conditions-use (punkt 4.)

Istället för tågluff blev det en biltur runt Bodensjön med övernattningar i Tyskland, Schweiz och Österrike.
Istället för tågluff blev det en biltur runt Bodensjön med övernattningar i Tyskland, Schweiz och Österrike. (Bilden är från Lech i Österrike)

The Interrail trip that didn’t come off

Adventure could start!
A French friend and I decided in May to do an Interrail trip with her two daughters to Bulgaria and the Black sea coast. On our way there, we planned to stop by in Vienna, Salzburg and maybe Croatia or Slovakia.

In course of time we discovered however that our trip risked being both more expensive and more laborious than we had dared to imagine. We chose between the 10 days within 22 days pass for 374 € per adult and the 22 days continuous pass for 484 € per adult. In addition to that, one needs to pay 50% of regular price of a ticket to and from the border of the own country, just like it has always been.

Judging from the information at www.interrail.eu we had started to plan our trip a bit too late as only a certain amount of interrailers are accepted on some of the trains in France and that reservation fees therefore needs to be payed as far in advance as possible.

Region trains are a cheaper alternative as reservations aren’t needed and this was an option I explored with as much joy as frustration. On the one hand, it could be nice to stay overnight in a small town I never had considered visiting or even heard about. On the other hand I felt worried that we would spend most of our vacation in the trains rather than on the different destinations. There were times I had the feeling of planning an escape out of an occupied France and that all what mattered was to reach the border as soon as possible…

Maybe it was when starting looking for the trains to Paris that I realized that the railway, nowadays exposed to competition and deregulations, would offer a very different situation of travelling from what the Government-owned railway did that 1982 brought me on my first trip to France and some years later on a few Interrail trips in the 80’s and 90’s. At this time the route Stockholm – Paris took about 25 hours with one change in Copenhagen.

2015, a railway trip from Stockholm to Paris offers two alternatives:

  1. With reservation fees for about 45 €, the trip takes 21, 5 to 25 hours with 3-6 changes.
  2. To travel with a train where no reservation fee is needed takes 29 to 42 hours with 7-14 changes of trains.

The doubts of our vacation adventure increased by the hours spent on the internet looking for information and in my growing frustration of how much the circumstances had changed for an Interrail trip since the 90’s, I borrowed a book called The Great Train Robbery by Swedish free-lance journalist Mikael Nyberg. The book is not translated to English but there is a short summary on the authors web page: http://mikaelnyberg.nu/english/

The Great Train Robbery is a book telling the story of how the railway, exposed to competition and deregulations, suffers from neglected maintenance as the different companies compete in offering the cheapest bid in the pursuit of new or prolonged contracts.  One of the last chapters, The land of the pawned welfare, describes how the economy In Sweden is divided into two parts: A minority of the population can get big bank loans to provide capital for investments such as real estate and shares meanwhile the majority of the population are the ones to take responsibilities for the finances of the State as increase of wages and expenses of the public sector have been held down.

The arguments for deregulations and exposing to competition use to be that it improves service and quality to a lower price for customers as companies competes. When the Swedish television now in August has reported about the risk for trains to derail due to rotten sleepers and rails cracked on the length [1], I have great difficulties to see those promised improvements. Instead, it is like reading a sequel to The Great Train Robbery. While planning the Interrail trip that didn’t come off, I believe having seen the result of exposure to competition and deregulations also for the European railways, among other things in the expensive reservation fees.

One of the reasons the Interrail trip did not come off was the fact that a missed connection due to train delays means buying another reservation. Having to buy new reservations for the four of us for about 160 € for a part of the trip was not at all attracting. Doubting how the text on the website was to be interpreted, I sent the question to the intterrail.eu support that confirmed:  ”If you miss a train for which you paid a reservation fee because of a delay, unfortunately, you would need to buy a new reservation for a later train. Normally reservations are non-refundable and non-changeable”. If a train in the 80’s or 90’s were so much delayed that a following connection was missed, it used to be possible to get on the following train once you had an already paid reservation even though it maybe meant having to stand on your own two feet for the rest of the trip. It was also possible to drop by the closest railway station to change a ticket for another day if your plans had changed.

It is however possible to apply for compensations to the Eurrail Group IF one has got into at least 3 delays on 60 minutes each, that the value per day of the Interrail card is at least 32,5 €, that at least 3 of the delays have occurred within EU countries and that at not more than 6 months has passed since the card expired. If those requirements are not met, one is asked not to send in the application for compensation [2].

Something else that can be costly for an interrailer is to mistakenly enter a wrong date in the travel report. On a pass with limited travel dates, a whole day will be lost as one has to enter the correct date in the field for the next travel day. To change a date will be viewed as an attempt at fraud and one might end up having to pay both for a fine and a regular ticket [3].

In the 80’s and 90’s I stack my Interrail passes on to my photo albums. The dates, departures and destinations are all in the table of my travel report and in the very right column is the ticket collectors date stamp, confirming each of my travel dates, which I believe, could avoid the risk that someone would use a very same travel date twice.

Maybe we just worried without cause about possible difficulties on the Interrail trip that didn’t come off. The concern of imaginable Interrail hardships cannot nevertheless be measured with how I feel after having read The Great Train Robbery. If I remember correctly, it has been said that we all need to contribute in practicing economy to afford the continuous welfare of our country. Is it however the case that our common savings rather is providing capital for speculations on the real estate and share markets while our welfare is being sold out?

[1] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-skandal-pa-jarnvagen
(Only in Swedish)
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/orebro/tag-kor-pa-utdomd-rals-1
(Only in Swedish)

[2] http://www.eurailgroup.org/compensation.aspx

[3] http://www.interrail.eu/terms-and-conditions/conditions-use
(paragraph 4.)

Instead of the Interrail trip we spent some days in Germany, Switzerland and Austria around the Lake Constance
Instead of the Interrail trip we spent some days in Germany, Switzerland and Austria around the Lake Constance. This photo is taken in Lech in Austria.

Eating with feelings

It is 1989 and ten past eight, one of many mornings. When I leave the sweat shop at Skanstull in Stockholm, there is slightly more than 200 grams of mixed sweets hidden in my backpack. That doesn’t stop me from letting my hand now and then find its way down in the backpack to pick up a marshmallow, even before entering the bus to work.

Sometimes I put in my mouth the piece that first touches my hand. Other times I systematically finish one sort at a time. In the beginning of the bag of sweets I experience feelings of exhilaration, freedom and pleasure. With the last pieces come instead the nausea, self-contempt and the sad feeling of emptiness and loneliness. I do choose to be alone with my eating and that is why, for instance, it is important to throw away the empty bag of sweets, by latest in the litterbin in the bus, before walking home.

At this time, I eat because it hurts to live and I therefore bury my feelings with sweets, cookies, ice-cream and pastry.

With the ”help” of sugar, I escape to the taste experience in my mouth and the brief kick of increased blood sugar level. Thus I close the door to myself, to my dreams and hopes, to what is authentic within me. And as long as I numb my soul and avoid listen to the inner me, I remain incapable of fulfilling what I, in my heart of hearts, am longing to do.

What I would have needed those mornings and many other days was to be heard, to tell someone else, or myself, of the hurt. It helps me to freedom and serenity when I experience trust, acceptance and respect in a talk, to be able to be who I really am in that very moment with the person listening. To hear myself put in words what is inside of me makes me well-defined to myself and it also helps me to find my own way and have the courage to follow it. That is to me, among others, what empathy is about.

Empathy, I have thought for some time now, is something in short supply today. Instead, we have learned to come up with ideas of how the other person could change his or her situation. I have done it myself and still do it sometimes. My goal however has become to try to listen so the other person can hear himself or herself finding their own solutions.

By learning Nonviolent Communication, I have become more sensitive to my feelings instead of trying to numb them and that is what most of all has helped me to treat my craving for sugar. The feelings are like an instrument that I can listen to as they point out to my needs. If I need consolation, it will not come through 200 grams of sweets. Maybe I need to call a friend or sit down to write and to put in words what I feel and need. One of the strategies that I have started to use to care for myself in the last few years is to buy me a bouquet of flowers.

Something I also missed during those years was my own confidence in that my body actually tells me when I need nourishing and when it is, or begins to be, satisfied. A book I wish would have existed already in 1989 is Needbased Eating  by Liv Larsson. One of the three practical tools, a hunger- and Satiation scale, has in later years helped me to increased consciousness about my body announcing to me when it is time to eat or when it is satisfied.

Thus, I nowadays ask myself if it is my body or my soul that needs nourishing and then I give to myself what I need.

One of  the bouquet of flowers
One of the bouquet of flowers

Att äta med känslorna

(In English)
Året är 1989 och klockan är tio över åtta en av många morgnar. När jag går ut från godisaffären vid Skanstull ligger drygt två hekto lösgodis väl dolt i min ryggsäck. Det hindrar mig inte från att ibland låta handen dyka ner i ryggsäcken, redan innan jag satt mig på bussen till jobbet, för att plocka upp en seg sockerbit.

Ibland stoppar jag den bit i munnen som först kommer i min hand. Andra gånger äter jag systematiskt en sort i taget. I början av påsen upplever jag känslor av upprymdhet, frihet och njutning. Med de sista bitarna kommer istället illamåendet, självföraktet och den sorgsna känslan av tomhet och ensamhet. För jag väljer att vara ensam i mitt ätande och därför är det t.ex. viktigt att den tomma godispåsen slängs senast i bussens papperskorg innan jag kliver av och går hemåt.

Jag äter för att det just då gör så ont att leva och bedövar därför känslorna med smågodis, kakor, glass och bakelser.

Med sockrets ”hjälp” flyr jag till smakupplevelsen i munnen och den tillfälliga kicken den höjda blodsockernivån ger. Därmed stänger jag också dörren till mig själv, till mina drömmar och förhoppningar, till det som är äkta inom mig. Och så länge jag bedövar min själ och inte lyssnar till mitt inre förmår jag inte heller förverkliga det jag innerst inne längtar efter att göra.

Det jag hade behövt de mornarna och många andra dagar var att bli hörd, att få berätta, för någon annan eller för mig själv, om det som gjorde ont. Det hjälper mig till frihet och lugn att i ett samtal uppleva tillit, acceptans och respekt, att kunna vara just den jag är i stunden med den som lyssnar. Att höra mig själv sätta ord på det som finns inom mig gör mig tydlig inför mig själv och det hjälper mig också att hitta min egen väg och mod att våga gå den. Det är för mig vad empati bl.a. handlar om.

Empati, har jag tänkt många gånger, är en bristvara idag. Istället har vi lärt oss att komma med idéer på hur den andre ska förändra sin situation. Jag har själv gjort det och gör det fortfarande ibland. Mitt mål har dock kommit att bli att försöka lyssna så att den andre kan få höra sig själv finna sina egna lösningar.

Genom att lära mig Nonviolent Communication har jag kommit att bli mer lyhörd för mina känslor istället för att försöka bedöva dem och det är vad som allra mest hjälpt mig att hantera sötsuget. Känslorna är som ett instrument jag kan lyssna till eftersom de visar mig på mina behov. Behöver jag tröst är det inte två hekto lösgodis som kommer att ge mig den. Kanske behöver jag ringa en kompis eller sätta mig och skriva för att sätta ord på det jag känner och behöver. En strategi för att ge mig själv omsorg har de senaste åren blivit att köpa mig själv en blombukett.

Något jag också saknade de här åren var egen tillit till att min kropp faktiskt talar om för mig när jag behöver näring och när den är eller börjar bli mätt. En bok jag önskar hade funnits redan 1989 är Liv Larssons Friheten på botten av chipspåsen. Ett av de tre praktiska verktygen är en hunger- och mättnadsskala som på senare år har hjälpt mig till större medvetenhet om när kroppen signalerar att det är dags att äta eller när den blivit nöjd.

Det jag därför numer frågar mig är om det är kroppen eller själen som behöver näring och ger därefter till mig själv det jag behöver.

20140131_205542
En av blombuketterna

Appreciating life

At my entrance door, I have attached the following quotation by Terence Trent d’Arby:

And the first step is to start appreciating life. Fantastic things happens to people that appreciate life

The more I appreciate all the occurrences that previously could pass me by unnoticed, the more reasons I find to appreciate life and these are moments that fills me with gratitude.

Does the quotation also want to say that the very fact of appreciating life; in itself could generate even more fantastic things to appreciate? Imagine if appreciation of life and the gratitude at that can propagate and contribute to making this world a better place. That, in my point of view, would really be a fantastic consequence!

Here are some of the experiences I enjoy that fill me with gratitude to life:

  • The play of light of the evening sun among the leaves of trees
  • The warm tune of the Black bird in the evening
  • A piece of good dark chocolate and a well brewed cappuccino
  • Seeing the light of dusk reflected in my white bedroom door before sleeping
  • Looking at the vertiginous flight of the common swifts outside my window
  • Smiles of warmth
  • The singing of winds
  • The salty smell of see.
  • Music…
  • Warm sand as well as refreshing water surrounding my feet a sunny summer day while listening to the rippling of waves.
  • Glowing sun sets
20130624_205959
The play of light of the evening sun among the leaves of trees