Fånga dagen på en båt 

En tisdagsmorgon
   bland många andra
 på väg till jobbet

Min blick stannar
   vid Finlandsfärjan i hamnen
Tänk att en dag bara åka med...

Bara boka en resa
   åt mig själv, ett par böcker
En dag för avkoppling,
   lite livsnjuteri

En tisdagsmorgon
   bland många andra
är jag nu på väg

Min blick stannar
   vid Finlandsfärjans
svarta spegelglas
   i vilket livet just nu
Återspeglas

Tänk att jag idag åker med...
DSC_2294
Utkast från en bänk på soldäck

 

I have a dream… (på svenska)

I have a dream…
   sa en gång en känd
   amerikansk politiker i sitt tal

Jag har också en dröm
   om att kunna bidra
   till den värld jag vill leva i

Jag sörjer över brustna relationer
   över tillit som förloras till misstro och hopplöshet
   Och över kärlek som vänds i hat

Någon har dock sagt
   att hat bara är kärlek som gått vilse [1]
Och jag skulle så gärna
   vilja knyta ihop
   trasigt till helt

Jag skulle vilja vara en del
   i undret som sker
 När tillit byggs på nytt
   och försoning kan ske

Vägen dit
   tycks mig dock
   så skälvande skör

Om jag vågar mig på
   att gå den
är det nog i tanken på
att jag inte behöver vara
   själva lösningen
utan en del
   av ett större sammanhang
Likt pusselbiten som,
   hur svårplacerad den än tycks vara,
skulle saknas i helheten
   om den inte fanns där.

Och jag är inte ensam…
Vi är flera…

 

Under sju månader har jag gått en kurs i att medla i konflikter med Nonviolent Communication. Medlingsprogrammet, i regi av Friare Liv (http://www.friareliv.se/sv/), har varit förlagt under 4 tillfällen med tre kursdagar per gång. Därutöver har vi alla övat i två mindre grupper, en som träffats vid sex tillfällen och i en annan som övat varannan vecka i telefonkonferens.

I lördags, den 20 maj 2017, den sista kursdagens morgon läste jag upp den här dikten och spelade sången Si av den franska artisten ZAZ. Det var just den sången och erfarenheterna från medlingsprogrammet som inspirerade mig till att skriva dikten.

Sången finns på ZAZ hemsida:
https://www.zazofficial.com/en/music/

Samt på följande länk med engelsk text:
https://www.youtube.com/watch?v=2qWX9p6SXZo

DSC_1679

Körsbärsblom i Kungsträdgården, Stockholm

[1] Ett citat som jag fann i en tidning någon gång på 80-talet, sagt av någon vid namn Bell Wall

Centralens Café

Liksom bara måste
   skriva
Minnen av resor,
   avfärder... ankomster

Visselpipan
   som föregår avgången,
Tåget som sätts igång
   med ett ryck

På väg
   mot okänt eller känt

Framtiden är
   alltid oviss
Livet självt
   är en resa

Café au lait och en muffins
Gemenskap för en stund
   med ett resande folk.

Bokstavsfotografier

Sommaren 2006 förde jag över en ansenlig mängd dikter från diverse anteckningsböcker till datorn, sorterade de jag gillade bäst i olika teman och skickade in min samling till tre förlag.

Att diktsamlingen inte gavs ut tog jag med ro. Det som var viktigt för mig var att jag faktiskt hade försökt. Nu tar jag saken i egna händer och kommer att publicera en dikt i veckan här på bloggen.

Vissa av dikterna hade idag blivit annorlunda, en och annan hade jag kanske inte ens skrivit. Så småningom hoppas jag hinna leta upp datum för när varje dikt skrevs. Den här första är skriven 2006 som en presentation av samlingen:

Bokstavsfotografier (Inledning)

Dikter…
… för att förmedla en känsla
eller för att själv göra sig av med en.
 
Vilken paradox egentligen,
att kunna släppa en känsla fri
   genom att fästa den på pappret.
En hälsning till framtiden,
   där jag läser mig tillbaka
   till det som var nu.

Jag omvandlar i ord
   det som berör mig,
möten med människor
   och de spår de lämnar inom mig
   av lycka och vänskap, oro och sorg.

Hemma, i lugnets trygga vrå
   eller mitt i folkvimlet,
kanske på en främmande plats
   någonstans,
   någon annan stans
mitt i världen,
   omvandlar jag till ord,
det mina sinnen
   just för stunden registrerar.
 
Färger, dofter, smaker,
   ljud och förnimmelser,
blir till ett
   Bokstavsfotografi
som bär upplevelsen med sig,
uppenbarar nuet
för att ge liv
   åt framtidens minnen.

Lycklig resa med SL

På väg från jobbet,
småspringer
   för att hinna med tunnelbanan.

Men redan på rulltrappans
   översta trappsteg hör jag
   tåget bromsa in.
Mina odds är små
   men jag springer ändå
bara för att få se
   hur dörrarna stängs och tåget sätts i rörelse.

Ändå springer jag vidare...
   söker förarens blick.

Tiden gör ett uppehåll
och jag känner mig sällsamt levande
   när han bromsar
   hela det långa tåget,

bara för att släppa på mig...

~*~

"Byrålådsdikt" från någon gång på 90-talet om en kväll jag hann med tåget 
från Fridhemsplan. På den tiden bodde jag på Ingarö och hann antagligen 
med en buss tack vare den vänliga tunnelbaneföraren. 
Dikten finns publicerad i boken 101 ord till vårt Stockholm

Mer info på:
http://101ord.se/

Tiggaren

Han sitter utanför ICA-affären där jag brukar handla.

– Hej hej, säger han. Hur mår du?

Att möta honom väcker en rad motstridiga känslor inom mig. Jag känner sorg och uppgivenhet inför faktumet att en medmänniska alls ska behöva sitta ute i kylan dag efter dag för att tigga pengar till sig och sin familj. Därmed dyker skuldkänslan upp för att jag själv har det så bra medan han sitter där. Tillsammans med skuldkänslan vaknar en frustration inom mig som gör att jag känner mig obekväm i mötet med mannen. Jag har behov av valfrihet och att lägga en slant i hans mugg är inte det sätt jag själv vill bidra på.

Ibland har jag istället köpt en grillad kyckling inne på ICA eller betalat för en Kebab och en Coca cola på pizzerian och vi har samtidigt bytt några ord. Det är kanske just därför allt ställs på sin spets. Det är en sak att köpa en smörgås och en kopp te till en av tiggarna i city som jag inte träffar mer, en helt annan sak att börja köpa något att äta till en och samma person.

Det är viktigt för mig med meningsfullhet och att kunna bidra till en bättre värld. Jag frågar mig dock efter varje gång hur meningsfull min gåva till tiggaren jag möter egentligen är. Min gåva är ju inte grundad i en relation av ömsesidighet och lika villkor.  Själva faktumet att jag ger av mitt överflöd de gånger jag väljer att göra det skapar en relation byggd på mitt överläge och tiggarens underläge. Dessutom upplever jag min gåva som en droppe i havet. Hur mycket skulle han behöva för att förändra sin och sin familjs livssituation? Och det finns ju så många fler i samma situation som mannen vid ICA. Hur kan jag hjälpa så att det jag gör faktiskt hjälper?

Nu i februari (2016) kom betänkandet Framtid sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6). Den har bidragit med en hel del klarhet och hopp till mig. Samordnarens uppdrag har varit att ” främja erfarenhetsutbyte och samverkan mellan berörda aktörer i Sverige, främja kontakter mellan aktörer i Sverige och aktörer i de utsatta EUmedborgarnas hemländer, samt sprida kunskap om EU-medborgarnas rättigheter när de vistas i Sverige utan uppehållsrätt”[1]

I betänkandet kan man bl.a. läsa att lämna pengar i muggen riskerar att cementera tiggarrollen som går i arv till barnen. Samordnarens rapport visar istället på hur flera svenska idéburna organisationer som är aktiva i tiggarnas hemländer arbetar långsiktigt utifrån en ”genomtänkt strategi och en beprövad metod”[2] och därför kan bidra till en förbättrad livssituation för de utsatta i Bulgarien och Rumänien. Bland organisationerna som utökat sitt stöd det senaste året nämns Röda Korset, Hjärta till Hjärta, Hoppets stjärna, Läkarmissionen, Erikshjälpen och SOS Barnbyar.

Hjärta till hjärta har t.ex ett biståndsprojekt med målet att hjälpa 4000 bybor ut ur fattigdom. Projektet innebär bl.a. att barn och ungdomar kan gå i skolan och att 25 vuxna hittills fått arbete med att tillverka korgar. Eftersom de betalar skatt på sin lön får de nu även ta del av landets sociala förmåner. I en kommun har de lokala grönsaksproducenterna fått stöd att starta en förening där de bl.a. samarbetat kring inköp. Tack vare den positiva utvecklingen i kommunen har många migranter nu börjat återvända hem. Här finns mer information om projektet:
http://hjartatillhjarta.se/rumanien/

 

Det vill jag göra nu:

Sedan i slutet av 80-talet stöder jag Svenska Kyrkans internationella arbete. Efter att ha funderat över hur jag själv kan bidra till att förbättra situationen för de utsatta EU-medborgare som kommer hit, har jag som månadsgivare nu kontaktat Svenska Kyrkans Givarservice och bett att de pengar jag bidrar med ska gå till just projektet P220 i Rumänien med temat Hållbar försörjning[3]. Även i det projektet får barn och ungdomar utbildning och vuxna arbete[4].

I somras skaffade jag en Portfolio för fotografier hos Fotosidan.se Eftersom jag inte har något eget företag har jag nu bestämt att betalning vid eventuell försäljning av mina bilder ska gå till några av de organisationer jag sympatiserar med. Min tanke är också att, om köparen samtycker till detta, kunna meddela via en fotoblogg vilken bild som sålts, till vem, för hur mycket och till vilken organisation pengarna har gått. Portfolion finns här: http://www.karin-blomqvist.fotosidan.se/index.htm

 

Mer läsning för den intresserade:

Hela rapporten från regeringens nationella samordnare för utsatta EU-medborgare:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/02/sou-20166/

Debattartikel i DN inför samordnarens konferens i september (2015):
http://www.dn.se/debatt/skank-till-organisationer-pa-plats-i-hemlanderna/

En FAQ med svar på många av de frågor jag själv undrat över angående utsatta EU-medborgare:
http://hjartatillhjarta.se/fragor-och-svar-om-utsatta-eu-medborgare/

Fotnoter:

[1] http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/02/sou-20166/

[2] Framtid sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6) s. 88.

[3] https://www.svenskakyrkan.se/p220

[4] http://blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/2015/11/03/rumanien-projekt-for-romer-gor-framsteg/

Att be om det jag vill ha

– Inte så mycket ris… sa jag och såg på medan mannen som förberedde min lunchlåda lade upp en stor portion ris.

Här var det något som inte stämde.

– Hörde du möjligen mycket ris, frågade jag, som plötsligt mindes hur mycket tydligare mitt önskemål blir om det är positivt istället för att berätta vad jag inte vill ha.

Jo, det var just mycket ris han hade hört.

Min körskolärare brukade säga att vi styr mot det vi fäster blicken på. Får vi syn på ett hinder längre fram är det därför viktigt att fokusera på dit vi vill, d.v.s. förbi hindret. Att fastna med blicken på det jag vill undvika riskerar istället att göra mig till en del av hindret…

På den punkten finns en gemensam nämnare mellan bilkörning och kommunikation. Berättar vi om det vi inte önskar sätter vi ändå fokus på just det och kanske blir det därför just det vi får, t.ex. en stor portion ris.

När jag vid nästa lunch bad att få ca 1½ dl ris var det precis det jag fick…

151113_bild
Ett första utkast till texten ovan.

Vad jag hörde dig säga…

(In English, please see below)

I somras fick jag en riktig aha-upplevelse när Corine, en av de vänner som står mig närmast, sa:
– Du sa att du hade förstått men du berättade inte VAD du hade förstått.

Jag kände mig både upprymd och förlägen. Här hade jag de senaste åren, sedan jag börjat lära mig NVC[1], berättat hur mycket jag uppskattade frågan ”Vill du berätta vad du hörde mig säga?”. Utan att inse vikten av att själv återge vad jag hör motparten säga.

Vi hade spelat Boule med hennes äldsta dotters farföräldrar och Corine hade sett och hört min frustration över de återkommande instruktionerna jag fick för hur klotet skulle kastas. Jag hade ju förstått! Och efter bästa förmåga hade jag också försökt slänga iväg klotet efter instruktionerna med det förargliga resultatet att klotet envisades med att glida ur min hand någon sekund före planerat släpp.

Den dagen där på bouleplanen valde jag, liksom så många gånger förut, att reagera genom att gå i försvar, värja och förklara mig.
– Jo, jag förstår men provar mig bara fram till hur klotet ska kastas… Det är mina muskler som inte är starka nog just där… Och för att… (etc.)

Valet att istället återge vad jag hörde de andra säga skulle kanske ha låtit ungefär så här:
– Menar du att det är när jag håller handen i just den här vinkeln och armen utsträckt här i höjd med axeln som jag helst ska kasta iväg klotet?
Utöver att ha gett utryck för vad jag hade förstått till de övriga i sällskapet är det också möjligt att min omformulering hade hjälpt mig att införliva de nya kunskaperna i Boule.

En annan situation:
– Jag förstår precis hur du känner!
Det är något jag ibland sagt och även hört andra säga. Det har också hänt att orden följts av en berättelse från det egna livet, allt för att hjälpa, för att ge något till den andra personen som den skulle kunna ha nytta av i sin situation. Det som händer när jag berättar om min liknande situation för att hjälpa är att fokus flyttas från den andre till mig själv och mest troligt kommer han eller hon inte att vara hjälpt av min berättelse. Själv har jag känt mig omväxlande frustrerad, ledsen och ensam när det hänt.

Det som verkligen har hjälpt mig är att bli hörd. Medan jag ger uttryck för det som bekymrar mig har jag lättare för att hitta mina egna lösningar. Att få uppleva en annan persons fulla närvaro, att få höra min berättelse återges med den andres ord hjälper mig att se saken från ett nytt håll och att uppleva delaktighet. Att bli hörd hjälper mig att känna mig mindre ensam även om det är jag själv som äger problemet.

Nu försöker jag därför lära mig att återge vad jag hör den andre säga istället för att föreslå mina egna lösningar. Vill jag ta ytterligare hjälp av den kommunikationsprocess som NVC är frågar jag även efter den andres känslor, behov och önskemål i just den situation personen befinner sig i. Mest av allt försöker jag att verkligen vara där, helt och fullt närvarande med den som berättar.

[1] *Här kan du läsa om Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/sv/

Vardagsmorgon

Min spänning inför
   nya semesteräventyr
har bytts till lugnet inför
   vardagslunken.
Det finns glädje att hämta
   i det vardagliga,
återkommande stunder
   av oväntad njutning.
Solens strålar värmer
   ännu lite till
när jag står i lä för vinden
   i busskuren
Och tonerna från
   Slussenmusikantens trumpet
förgyller i kapp med solen 
   min alldeles vanliga vardagsmorgon

20150909_082532
Slussen och musikanten


 Läs mer 

Tågluffen som inte blev av

(In English, please see below)

Äventyret kunde börja!
En kompis i Frankrike och jag bestämde oss i maj för att tågluffa med hennes två döttrar till Bulgarien och Svarta havskusten. På vägen dit tänkte vi stanna till i Wien, Salzburg och kanske Kroatien eller Slovakien.

Med tiden kom vi dock att upptäckta att resan riskerade att bli avsevärt mycket dyrare och flera resor besvärligare än vad vi vågade föreställa oss. Vi valde mellan 22-dagarskortet med 10 resdagar som för en vuxen kostar 3755 kr och 22-dagarskortet med helt fria resdagar vilket kostar 4795 kr. Därutöver behöver man, precis som förr, betala 50 % av ordinarie pris för biljett till och från gränsen inom det egna landet.

Av informationen att döma på www.interrail.eu hade vi nog börjat vår planering i senaste laget eftersom endast ett visst antal tågluffare accepteras på vissa tåg i Frankrike och platsbiljetter därför behöver bokas i så god tid som möjligt.

Det billigare alternativet, regionaltågen, till vilka platsbiljetter inte behövs, var en möjlighet jag utforskade med lika delar upptäckarglädje som frustration. Å ena sidan kunde det ju vara trevligt att övernatta i en mindre stad jag aldrig annars tänkt besöka eller ens hört talas om. Å andra sidan kände jag mig orolig för att vi skulle tillbringa större delen av semestern på tågen, snarare än på de olika resmålen. Det fanns stunder jag fick känslan av att planera en flykt ut ur ett ockuperat Frankrike och att allt som betydde något var att nå gränsen så snart som möjligt…

Kanske var det när jag började titta på resvägen till Paris som det gick upp för mig att den numer konkurrensutsatta & avreglerade järnvägen skulle bjuda på helt andra förhållanden än den statsägda gjorde som 1982 hade fört mig med på första resan till Frankrike och senare på några tågluffresor under 80-90-tal. På den tiden tog sträckan Stockholm – Paris ca 25 timmar med ett byte i Köpenhamn.

2015 erbjuder en tågresa från Stockholm till Paris två alternativ:

  1. Med platsbiljetter för ca 450 kronor tar resan 21,5 till 25 timmar med 3-6 tågbyten.
  2. Att resa med tåg där platsbiljett inte behövs tar 29 till 42 timmar med 7-14 tågbyten.

Tveksamheten till vårt semesteräventyr ökade i takt med timmarna vi tillbringade på Internet i jakten på information och i min allt större frustration över hur mycket förhållandena för en tågluff hade förändrats sedan 90-talet lånade jag en dag på biblioteket Mikael Nybergs bok Det stora tågrånet. [1]

Det är en bok som berättar om hur en järnväg som konkurrensutsatts och avreglerats lett till eftersatt underhåll när företagen tävlar om att erbjuda det billigaste anbudet i jakten på nya eller förlängda kontrakt. Bokens näst sista kapitel, Den pantsatta välfärdens land, beskriver hur ekonomin i Sverige tudelas. En liten del av befolkningen har möjlighet att av bankerna låna stora belopp för att finansiera investeringar i t.ex. fastigheter och aktier medan den större delen av befolkningen får ta ansvaret för statsfinanserna genom att löneökningar och kostnaderna för offentlig verksamhet hålls nere.

Argumenten för konkurrensutsättning och avregleringar brukar vara att det blir bättre service och kvalitet till ett billigare pris för kunderna när företagen konkurrerar med varandra. När SVT nu under augusti har rapporterat om hur tågen riskerar att spåra ur p.g.a. ruttna slipers och räls som spricker på längden [2] har jag svårt att se dessa utlovade förbättringar. Det är istället som att läsa en fortsättning av Det stora tågrånet. Under planeringen av tågluffen som inte blev av tyckte jag mig också kunna se resultatet av avregleringar och konkurrensutsättning på de europeiska tågen, bl.a. i de dyrare platsbiljetterna.

Ett av skälen till att tågluffen inte blev av var att en missad anslutning p.g.a. tågförsening innebär köp av ännu en platsbiljett och att behöva köpa nya platsbiljetter till oss fyra för upp emot 1600 kr för en del av resvägen var inte särskilt lockande. I min tveksamhet över hur texten på hemsidan skulle tolkas skickade jag frågan till supporten hos interrail.eu som bekräftade: ”Om du missar ett tåg för vilket du betalat platsbiljett p.g.a. en försening, behöver du tyvärr köpa en ny platsbiljett till ett senare tåg. Vanligtvis är inte platsbiljetterna ersättningsbara eller utbytbara”. Var ett tåg på åttio- och nittital så försenat att följande anslutning missades brukade det vara möjligt att åtminstone få en ståplats på ett senare tåg med en redan inhandlad platsbiljett. Det var även möjligt att gå in på närmaste järnvägsstation för att ändra sin biljett till en annan dag om planerna ändrades.

Det går förvisso att söka ersättning hos Eurrailgroup OM man råkat ut för minst tre förseningar à 60 minuter och under förutsättning att interrailkortet har ett dagsvärde på minst 32,5 €, att minst 3 av förseningarna skett i EU-länder och att högst 6 månader har gått sedan kortet upphörde att gälla. Om inte dessa förutsättningar uppfylls ombeds man att inte skicka in sin ersättningsansökan [3].

Något annat som kan stå en tågluffare dyrt är att råka skriva fel i den s.k. biljettfickan i vilken man antecknar resdagarna. På ett interrailkort med begränsat antal resdagar går idag en hel resdag förlorad vid en felskrivning. Att försöka ändra datumet ses som ett bedrägeriförsök och man riskerar därmed att få betala böter samt en ordinarie fullprisbiljett [4].

I mina fotoalbum har jag klistrat in mina tågluffarkort från 80- och 90-tal. Datum, avreseort och destination fyllde jag en gång in i avsedd tabell. I den sista kolumnen till höger finns konduktörens datumstämpel som bekräftar respektive resdag. Undanröjer inte en sådan stämpel risken för att samma resdag används två gånger?

Kanske bekymrade vi oss i onödan över alla eventuella svårigheter på tågluffen som inte blev av. Oron från i somras över eventuella tågluffstrapatser kan dock inte mäta sig med den oron jag känner efter läsningen av Det stora tågrånet. Om jag minns rätt, har det sagts att vi alla behöver vara med och spara för att ha råd med fortsatt välfärd. Är det nu istället så att vårt gemensamma sparande hjälper till att finansiera fortsatta spekulationer på bostads- och aktiemarknaden medan välfärden säljs ut?

[1] Bokens baksidetext finns på Mikael Nybergs hemsida: http://mikaelnyberg.nu/bocker/det-stora-tagranet/

[2] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-skandal-pa-jarnvagen
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/orebro/tag-kor-pa-utdomd-rals-1

[3] http://www.eurailgroup.org/compensation.aspx

[4] http://www.interrail.eu/terms-and-conditions/conditions-use (punkt 4.)

Istället för tågluff blev det en biltur runt Bodensjön med övernattningar i Tyskland, Schweiz och Österrike.
Istället för tågluff blev det en biltur runt Bodensjön med övernattningar i Tyskland, Schweiz och Österrike. (Bilden är från Lech i Österrike)