Empathy vs Codependency

Face to face with a person in need, I often tend to immediately react to that need. This reactivity of mine has also been pointed out to me a few times “That someone needs your help does not necessarily mean you need to do it right away” and “Hey, just because I mentioned what needs to be done, it is not necessarily YOU who need to do it. I am also here, you know…”

What is this urgent need in me to FIX, to SOLVE?
A friend of mine called it “Identification”, identifying with the other and thinking it is my responsibility to solve the other person’s dilemma. I have started to think of it as codependency.

A while ago, I attended a conference about empathy. The speaker indicated how fixing or solving is to protect the other person from his/her own development also quoting a saying: “No true transformation without suffering”. In a way, fixing the situation for the other or telling him/her what to do is, if we bring matters to a head, to try to steal away the self-power and initiative from the other. We all have our very personal way to walk. To put one self in the shoes of the other is NOT to be understood literally, it is only meant as a way for our imagination, helping us having an empathic understanding of the other person’s situation.

So what is empathy? Well, I know what it is not: When identifying, I lose the border between myself and the other. My lack of integrity makes me vulnerable and leads me down into the other person’s pain. I start to feel the same feeling.

In a booklet, Getting past the pain between us, Marshall Rosenberg compares empathy to surfing as it is a question of following the other person’s energy, like if the state of mind of the person being listened to, is a wave to surf on[1].

If I take this picture of empathy being like surfing a bit further on, surfing is about following the wave ON the board, not diving into the water. The surfing board can thus be a picture for my integrity, keeping myself intact instead of diving into identifying.

One thing Marshall Rosenberg says, that I find very challenging, is that empathy requires “learning how to enjoy another person’s pain”.[2]

Enjoy???
Well, maybe it is the fact of us not identifying and taking the responsibility for the other person’s case, the fact of instead just BEING THERE for the other, to know that I can be a space for the other to rest in for a while, a support, like a mirror of warm attention to the other person to look in where he or she can find clarity by being heard and rephrased in order to find his/her own solutions.

Rephrasing is something that has not come natural for me until now. As I am discovering it, using it more and more, I begin to believe that it helps me to “stay on the surfboard”, i.e. helping me staying intact by reflecting back instead of identifying.

One of the most challenging things for me to hear is when someone expresses a feeling of hopelessness and I’m not sure of having ever had the strength to rephrase back this feeling. To put these very words into my own mouth has seemed to me like I would surrender to the feeling of hopelessness. Yet, surrender is exactly what I have been doing when my conditioned reflex has made me try to solve the situation for the other. Identifying and taking responsibility in codependency is an obvious way to drown myself in the other persons feeling.

Is this maybe my turning point?

What if reflecting back the other persons feeling with my own words is not only helping him or her to see in the mirror of warm attention but also the way for me to abandon codependency. And a way to start living empathy.

[1] Rosenberg, 2005, Getting past the pain between us, p 8

http://www.growingempowered.org/wp-content/uploads/2016/02/Getting-Past-the-Pain-Between-Us.pdf

[2] Rosenberg, 2005, Getting past the pain between us, p 9

wp-image-1966742938jpg.jpg
Sunrise on June 6 2016, 03:41
Annonser

Att be om det jag vill ha

– Inte så mycket ris… sa jag och såg på medan mannen som förberedde min lunchlåda lade upp en stor portion ris.

Här var det något som inte stämde.

– Hörde du möjligen mycket ris, frågade jag, som plötsligt mindes hur mycket tydligare mitt önskemål blir om det är positivt istället för att berätta vad jag inte vill ha.

Jo, det var just mycket ris han hade hört.

Min körskolärare brukade säga att vi styr mot det vi fäster blicken på. Får vi syn på ett hinder längre fram är det därför viktigt att fokusera på dit vi vill, d.v.s. förbi hindret. Att fastna med blicken på det jag vill undvika riskerar istället att göra mig till en del av hindret…

På den punkten finns en gemensam nämnare mellan bilkörning och kommunikation. Berättar vi om det vi inte önskar sätter vi ändå fokus på just det och kanske blir det därför just det vi får, t.ex. en stor portion ris.

När jag vid nästa lunch bad att få ca 1½ dl ris var det precis det jag fick…

151113_bild
Ett första utkast till texten ovan.

Vad jag hörde dig säga…

(In English, please see below)

I somras fick jag en riktig aha-upplevelse när Corine, en av de vänner som står mig närmast, sa:
– Du sa att du hade förstått men du berättade inte VAD du hade förstått.

Jag kände mig både upprymd och förlägen. Här hade jag de senaste åren, sedan jag börjat lära mig NVC[1], berättat hur mycket jag uppskattade frågan ”Vill du berätta vad du hörde mig säga?”. Utan att inse vikten av att själv återge vad jag hör motparten säga.

Vi hade spelat Boule med hennes äldsta dotters farföräldrar och Corine hade sett och hört min frustration över de återkommande instruktionerna jag fick för hur klotet skulle kastas. Jag hade ju förstått! Och efter bästa förmåga hade jag också försökt slänga iväg klotet efter instruktionerna med det förargliga resultatet att klotet envisades med att glida ur min hand någon sekund före planerat släpp.

Den dagen där på bouleplanen valde jag, liksom så många gånger förut, att reagera genom att gå i försvar, värja och förklara mig.
– Jo, jag förstår men provar mig bara fram till hur klotet ska kastas… Det är mina muskler som inte är starka nog just där… Och för att… (etc.)

Valet att istället återge vad jag hörde de andra säga skulle kanske ha låtit ungefär så här:
– Menar du att det är när jag håller handen i just den här vinkeln och armen utsträckt här i höjd med axeln som jag helst ska kasta iväg klotet?
Utöver att ha gett utryck för vad jag hade förstått till de övriga i sällskapet är det också möjligt att min omformulering hade hjälpt mig att införliva de nya kunskaperna i Boule.

En annan situation:
– Jag förstår precis hur du känner!
Det är något jag ibland sagt och även hört andra säga. Det har också hänt att orden följts av en berättelse från det egna livet, allt för att hjälpa, för att ge något till den andra personen som den skulle kunna ha nytta av i sin situation. Det som händer när jag berättar om min liknande situation för att hjälpa är att fokus flyttas från den andre till mig själv och mest troligt kommer han eller hon inte att vara hjälpt av min berättelse. Själv har jag känt mig omväxlande frustrerad, ledsen och ensam när det hänt.

Det som verkligen har hjälpt mig är att bli hörd. Medan jag ger uttryck för det som bekymrar mig har jag lättare för att hitta mina egna lösningar. Att få uppleva en annan persons fulla närvaro, att få höra min berättelse återges med den andres ord hjälper mig att se saken från ett nytt håll och att uppleva delaktighet. Att bli hörd hjälper mig att känna mig mindre ensam även om det är jag själv som äger problemet.

Nu försöker jag därför lära mig att återge vad jag hör den andre säga istället för att föreslå mina egna lösningar. Vill jag ta ytterligare hjälp av den kommunikationsprocess som NVC är frågar jag även efter den andres känslor, behov och önskemål i just den situation personen befinner sig i. Mest av allt försöker jag att verkligen vara där, helt och fullt närvarande med den som berättar.

[1] *Här kan du läsa om Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/sv/

What I heard you say…

– You said that you had understood but you never told us WHAT you had understood!

Saying this, Corine, one of the friends I consider being among the closest to me, gave me a real Aha-moment this last summer.

I felt both exhilarated and abashed. Since a few years already, I had kept talking about how much I appreciate the question which I’ve learned through NVC[1]: “Could you tell me what you heard me say?” And here I was, not having realized myself, the importance of rephrasing what I had heard the other persons expressing.

We had been playing Boule with her oldest daughter’s grandparents and Corine had seen and heard my frustration about the frequent instructions on how to throw the ball. I HAD understood! And to my very best ability, I had as well been trying to throw the ball according to the instructions. The annoying result of my efforts was however that the ball kept slipping out of my hand just about a second before the planned launch.

That day, on the lane of Boule, I chose, just like many previous occasions, to react on what I heard by defending and explaining myself:

– Yes, I have understood but am just trying to find my way of how to throw the ball… Maybe it is my muscles being too week to keep the ball… And because… (etc)

The choice of rephrasing what I had heard them say might have sounded like this:

– Do you mean it is when holding the hand in this very angle and my arm stretched here at the length of the shoulder that it would be the best moment to throw the ball?

Besides expressing what I had understood from the three others, it is also possible that my rephrasing would have helped me incorporate my new knowhow in Boule.

Another situation:
– I understand exactly how you feel!

This is something I have said and heard others say too, sometimes followed by a story of one’s own life, in the purpose to help, to give something to the other person that could help in their situation.

What happens when I tell about a similar situation from my own life is that the focus moves from the other to me and most probably, he or she, will not find any guidance in my story. When happening to me, I have by turns felt frustrated, sad and lonely.

What has really helped me is to be heard. While expressing what concerns me, I more easily find my own solutions. To experience another person’s full attention and to hear my story being described by his/her words helps me to see from a different view and to experience participation. To be heard also helps me to feel less alone even though I am the owner of the problem.

I am now trying to learn to rephrase what I hear the other person say instead of suggesting my own solutions. If I want to get more help from the communication process of NVC, I also ask for the other person’s feelings, needs and requests in the specific situation he or her is experiencing.

Most of all, I am trying to really be there, fully present with the person expressing him – or herself.

[1] Read about Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/en/trainings

Eating with feelings

It is 1989 and ten past eight, one of many mornings. When I leave the sweat shop at Skanstull in Stockholm, there is slightly more than 200 grams of mixed sweets hidden in my backpack. That doesn’t stop me from letting my hand now and then find its way down in the backpack to pick up a marshmallow, even before entering the bus to work.

Sometimes I put in my mouth the piece that first touches my hand. Other times I systematically finish one sort at a time. In the beginning of the bag of sweets I experience feelings of exhilaration, freedom and pleasure. With the last pieces come instead the nausea, self-contempt and the sad feeling of emptiness and loneliness. I do choose to be alone with my eating and that is why, for instance, it is important to throw away the empty bag of sweets, by latest in the litterbin in the bus, before walking home.

At this time, I eat because it hurts to live and I therefore bury my feelings with sweets, cookies, ice-cream and pastry.

With the ”help” of sugar, I escape to the taste experience in my mouth and the brief kick of increased blood sugar level. Thus I close the door to myself, to my dreams and hopes, to what is authentic within me. And as long as I numb my soul and avoid listen to the inner me, I remain incapable of fulfilling what I, in my heart of hearts, am longing to do.

What I would have needed those mornings and many other days was to be heard, to tell someone else, or myself, of the hurt. It helps me to freedom and serenity when I experience trust, acceptance and respect in a talk, to be able to be who I really am in that very moment with the person listening. To hear myself put in words what is inside of me makes me well-defined to myself and it also helps me to find my own way and have the courage to follow it. That is to me, among others, what empathy is about.

Empathy, I have thought for some time now, is something in short supply today. Instead, we have learned to come up with ideas of how the other person could change his or her situation. I have done it myself and still do it sometimes. My goal however has become to try to listen so the other person can hear himself or herself finding their own solutions.

By learning Nonviolent Communication, I have become more sensitive to my feelings instead of trying to numb them and that is what most of all has helped me to treat my craving for sugar. The feelings are like an instrument that I can listen to as they point out to my needs. If I need consolation, it will not come through 200 grams of sweets. Maybe I need to call a friend or sit down to write and to put in words what I feel and need. One of the strategies that I have started to use to care for myself in the last few years is to buy me a bouquet of flowers.

Something I also missed during those years was my own confidence in that my body actually tells me when I need nourishing and when it is, or begins to be, satisfied. A book I wish would have existed already in 1989 is Needbased Eating  by Liv Larsson. One of the three practical tools, a hunger- and Satiation scale, has in later years helped me to increased consciousness about my body announcing to me when it is time to eat or when it is satisfied.

Thus, I nowadays ask myself if it is my body or my soul that needs nourishing and then I give to myself what I need.

One of  the bouquet of flowers
One of the bouquet of flowers

Att äta med känslorna

(In English)
Året är 1989 och klockan är tio över åtta en av många morgnar. När jag går ut från godisaffären vid Skanstull ligger drygt två hekto lösgodis väl dolt i min ryggsäck. Det hindrar mig inte från att ibland låta handen dyka ner i ryggsäcken, redan innan jag satt mig på bussen till jobbet, för att plocka upp en seg sockerbit.

Ibland stoppar jag den bit i munnen som först kommer i min hand. Andra gånger äter jag systematiskt en sort i taget. I början av påsen upplever jag känslor av upprymdhet, frihet och njutning. Med de sista bitarna kommer istället illamåendet, självföraktet och den sorgsna känslan av tomhet och ensamhet. För jag väljer att vara ensam i mitt ätande och därför är det t.ex. viktigt att den tomma godispåsen slängs senast i bussens papperskorg innan jag kliver av och går hemåt.

Jag äter för att det just då gör så ont att leva och bedövar därför känslorna med smågodis, kakor, glass och bakelser.

Med sockrets ”hjälp” flyr jag till smakupplevelsen i munnen och den tillfälliga kicken den höjda blodsockernivån ger. Därmed stänger jag också dörren till mig själv, till mina drömmar och förhoppningar, till det som är äkta inom mig. Och så länge jag bedövar min själ och inte lyssnar till mitt inre förmår jag inte heller förverkliga det jag innerst inne längtar efter att göra.

Det jag hade behövt de mornarna och många andra dagar var att bli hörd, att få berätta, för någon annan eller för mig själv, om det som gjorde ont. Det hjälper mig till frihet och lugn att i ett samtal uppleva tillit, acceptans och respekt, att kunna vara just den jag är i stunden med den som lyssnar. Att höra mig själv sätta ord på det som finns inom mig gör mig tydlig inför mig själv och det hjälper mig också att hitta min egen väg och mod att våga gå den. Det är för mig vad empati bl.a. handlar om.

Empati, har jag tänkt många gånger, är en bristvara idag. Istället har vi lärt oss att komma med idéer på hur den andre ska förändra sin situation. Jag har själv gjort det och gör det fortfarande ibland. Mitt mål har dock kommit att bli att försöka lyssna så att den andre kan få höra sig själv finna sina egna lösningar.

Genom att lära mig Nonviolent Communication har jag kommit att bli mer lyhörd för mina känslor istället för att försöka bedöva dem och det är vad som allra mest hjälpt mig att hantera sötsuget. Känslorna är som ett instrument jag kan lyssna till eftersom de visar mig på mina behov. Behöver jag tröst är det inte två hekto lösgodis som kommer att ge mig den. Kanske behöver jag ringa en kompis eller sätta mig och skriva för att sätta ord på det jag känner och behöver. En strategi för att ge mig själv omsorg har de senaste åren blivit att köpa mig själv en blombukett.

Något jag också saknade de här åren var egen tillit till att min kropp faktiskt talar om för mig när jag behöver näring och när den är eller börjar bli mätt. En bok jag önskar hade funnits redan 1989 är Liv Larssons Friheten på botten av chipspåsen. Ett av de tre praktiska verktygen är en hunger- och mättnadsskala som på senare år har hjälpt mig till större medvetenhet om när kroppen signalerar att det är dags att äta eller när den blivit nöjd.

Det jag därför numer frågar mig är om det är kroppen eller själen som behöver näring och ger därefter till mig själv det jag behöver.

20140131_205542
En av blombuketterna