Att be om det jag vill ha

– Inte så mycket ris… sa jag och såg på medan mannen som förberedde min lunchlåda lade upp en stor portion ris.

Här var det något som inte stämde.

– Hörde du möjligen mycket ris, frågade jag, som plötsligt mindes hur mycket tydligare mitt önskemål blir om det är positivt istället för att berätta vad jag inte vill ha.

Jo, det var just mycket ris han hade hört.

Min körskolärare brukade säga att vi styr mot det vi fäster blicken på. Får vi syn på ett hinder längre fram är det därför viktigt att fokusera på dit vi vill, d.v.s. förbi hindret. Att fastna med blicken på det jag vill undvika riskerar istället att göra mig till en del av hindret…

På den punkten finns en gemensam nämnare mellan bilkörning och kommunikation. Berättar vi om det vi inte önskar sätter vi ändå fokus på just det och kanske blir det därför just det vi får, t.ex. en stor portion ris.

När jag vid nästa lunch bad att få ca 1½ dl ris var det precis det jag fick…

151113_bild
Ett första utkast till texten ovan.

Vad jag hörde dig säga…

(In English, please see below)

I somras fick jag en riktig aha-upplevelse när Corine, en av de vänner som står mig närmast, sa:
– Du sa att du hade förstått men du berättade inte VAD du hade förstått.

Jag kände mig både upprymd och förlägen. Här hade jag de senaste åren, sedan jag börjat lära mig NVC[1], berättat hur mycket jag uppskattade frågan ”Vill du berätta vad du hörde mig säga?”. Utan att inse vikten av att själv återge vad jag hör motparten säga.

Vi hade spelat Boule med hennes äldsta dotters farföräldrar och Corine hade sett och hört min frustration över de återkommande instruktionerna jag fick för hur klotet skulle kastas. Jag hade ju förstått! Och efter bästa förmåga hade jag också försökt slänga iväg klotet efter instruktionerna med det förargliga resultatet att klotet envisades med att glida ur min hand någon sekund före planerat släpp.

Den dagen där på bouleplanen valde jag, liksom så många gånger förut, att reagera genom att gå i försvar, värja och förklara mig.
– Jo, jag förstår men provar mig bara fram till hur klotet ska kastas… Det är mina muskler som inte är starka nog just där… Och för att… (etc.)

Valet att istället återge vad jag hörde de andra säga skulle kanske ha låtit ungefär så här:
– Menar du att det är när jag håller handen i just den här vinkeln och armen utsträckt här i höjd med axeln som jag helst ska kasta iväg klotet?
Utöver att ha gett utryck för vad jag hade förstått till de övriga i sällskapet är det också möjligt att min omformulering hade hjälpt mig att införliva de nya kunskaperna i Boule.

En annan situation:
– Jag förstår precis hur du känner!
Det är något jag ibland sagt och även hört andra säga. Det har också hänt att orden följts av en berättelse från det egna livet, allt för att hjälpa, för att ge något till den andra personen som den skulle kunna ha nytta av i sin situation. Det som händer när jag berättar om min liknande situation för att hjälpa är att fokus flyttas från den andre till mig själv och mest troligt kommer han eller hon inte att vara hjälpt av min berättelse. Själv har jag känt mig omväxlande frustrerad, ledsen och ensam när det hänt.

Det som verkligen har hjälpt mig är att bli hörd. Medan jag ger uttryck för det som bekymrar mig har jag lättare för att hitta mina egna lösningar. Att få uppleva en annan persons fulla närvaro, att få höra min berättelse återges med den andres ord hjälper mig att se saken från ett nytt håll och att uppleva delaktighet. Att bli hörd hjälper mig att känna mig mindre ensam även om det är jag själv som äger problemet.

Nu försöker jag därför lära mig att återge vad jag hör den andre säga istället för att föreslå mina egna lösningar. Vill jag ta ytterligare hjälp av den kommunikationsprocess som NVC är frågar jag även efter den andres känslor, behov och önskemål i just den situation personen befinner sig i. Mest av allt försöker jag att verkligen vara där, helt och fullt närvarande med den som berättar.

[1] *Här kan du läsa om Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/sv/

What I heard you say…

– You said that you had understood but you never told us WHAT you had understood!

Saying this, Corine, one of the friends I consider being among the closest to me, gave me a real Aha-moment this last summer.

I felt both exhilarated and abashed. Since a few years already, I had kept talking about how much I appreciate the question which I’ve learned through NVC[1]: “Could you tell me what you heard me say?” And here I was, not having realized myself, the importance of rephrasing what I had heard the other persons expressing.

We had been playing Boule with her oldest daughter’s grandparents and Corine had seen and heard my frustration about the frequent instructions on how to throw the ball. I HAD understood! And to my very best ability, I had as well been trying to throw the ball according to the instructions. The annoying result of my efforts was however that the ball kept slipping out of my hand just about a second before the planned launch.

That day, on the lane of Boule, I chose, just like many previous occasions, to react on what I heard by defending and explaining myself:

– Yes, I have understood but am just trying to find my way of how to throw the ball… Maybe it is my muscles being too week to keep the ball… And because… (etc)

The choice of rephrasing what I had heard them say might have sounded like this:

– Do you mean it is when holding the hand in this very angle and my arm stretched here at the length of the shoulder that it would be the best moment to throw the ball?

Besides expressing what I had understood from the three others, it is also possible that my rephrasing would have helped me incorporate my new knowhow in Boule.

Another situation:
– I understand exactly how you feel!

This is something I have said and heard others say too, sometimes followed by a story of one’s own life, in the purpose to help, to give something to the other person that could help in their situation.

What happens when I tell about a similar situation from my own life is that the focus moves from the other to me and most probably, he or she, will not find any guidance in my story. When happening to me, I have by turns felt frustrated, sad and lonely.

What has really helped me is to be heard. While expressing what concerns me, I more easily find my own solutions. To experience another person’s full attention and to hear my story being described by his/her words helps me to see from a different view and to experience participation. To be heard also helps me to feel less alone even though I am the owner of the problem.

I am now trying to learn to rephrase what I hear the other person say instead of suggesting my own solutions. If I want to get more help from the communication process of NVC, I also ask for the other person’s feelings, needs and requests in the specific situation he or her is experiencing.

Most of all, I am trying to really be there, fully present with the person expressing him – or herself.

[1] Read about Nonviolent communication:

http://www.cnvc.org/

http://www.friareliv.se/en/trainings