Eating with feelings

It is 1989 and ten past eight, one of many mornings. When I leave the sweat shop at Skanstull in Stockholm, there is slightly more than 200 grams of mixed sweets hidden in my backpack. That doesn’t stop me from letting my hand now and then find its way down in the backpack to pick up a marshmallow, even before entering the bus to work.

Sometimes I put in my mouth the piece that first touches my hand. Other times I systematically finish one sort at a time. In the beginning of the bag of sweets I experience feelings of exhilaration, freedom and pleasure. With the last pieces come instead the nausea, self-contempt and the sad feeling of emptiness and loneliness. I do choose to be alone with my eating and that is why, for instance, it is important to throw away the empty bag of sweets, by latest in the litterbin in the bus, before walking home.

At this time, I eat because it hurts to live and I therefore bury my feelings with sweets, cookies, ice-cream and pastry.

With the ”help” of sugar, I escape to the taste experience in my mouth and the brief kick of increased blood sugar level. Thus I close the door to myself, to my dreams and hopes, to what is authentic within me. And as long as I numb my soul and avoid listen to the inner me, I remain incapable of fulfilling what I, in my heart of hearts, am longing to do.

What I would have needed those mornings and many other days was to be heard, to tell someone else, or myself, of the hurt. It helps me to freedom and serenity when I experience trust, acceptance and respect in a talk, to be able to be who I really am in that very moment with the person listening. To hear myself put in words what is inside of me makes me well-defined to myself and it also helps me to find my own way and have the courage to follow it. That is to me, among others, what empathy is about.

Empathy, I have thought for some time now, is something in short supply today. Instead, we have learned to come up with ideas of how the other person could change his or her situation. I have done it myself and still do it sometimes. My goal however has become to try to listen so the other person can hear himself or herself finding their own solutions.

By learning Nonviolent Communication, I have become more sensitive to my feelings instead of trying to numb them and that is what most of all has helped me to treat my craving for sugar. The feelings are like an instrument that I can listen to as they point out to my needs. If I need consolation, it will not come through 200 grams of sweets. Maybe I need to call a friend or sit down to write and to put in words what I feel and need. One of the strategies that I have started to use to care for myself in the last few years is to buy me a bouquet of flowers.

Something I also missed during those years was my own confidence in that my body actually tells me when I need nourishing and when it is, or begins to be, satisfied. A book I wish would have existed already in 1989 is Needbased Eating  by Liv Larsson. One of the three practical tools, a hunger- and Satiation scale, has in later years helped me to increased consciousness about my body announcing to me when it is time to eat or when it is satisfied.

Thus, I nowadays ask myself if it is my body or my soul that needs nourishing and then I give to myself what I need.

One of  the bouquet of flowers
One of the bouquet of flowers

Att äta med känslorna

(In English)
Året är 1989 och klockan är tio över åtta en av många morgnar. När jag går ut från godisaffären vid Skanstull ligger drygt två hekto lösgodis väl dolt i min ryggsäck. Det hindrar mig inte från att ibland låta handen dyka ner i ryggsäcken, redan innan jag satt mig på bussen till jobbet, för att plocka upp en seg sockerbit.

Ibland stoppar jag den bit i munnen som först kommer i min hand. Andra gånger äter jag systematiskt en sort i taget. I början av påsen upplever jag känslor av upprymdhet, frihet och njutning. Med de sista bitarna kommer istället illamåendet, självföraktet och den sorgsna känslan av tomhet och ensamhet. För jag väljer att vara ensam i mitt ätande och därför är det t.ex. viktigt att den tomma godispåsen slängs senast i bussens papperskorg innan jag kliver av och går hemåt.

Jag äter för att det just då gör så ont att leva och bedövar därför känslorna med smågodis, kakor, glass och bakelser.

Med sockrets ”hjälp” flyr jag till smakupplevelsen i munnen och den tillfälliga kicken den höjda blodsockernivån ger. Därmed stänger jag också dörren till mig själv, till mina drömmar och förhoppningar, till det som är äkta inom mig. Och så länge jag bedövar min själ och inte lyssnar till mitt inre förmår jag inte heller förverkliga det jag innerst inne längtar efter att göra.

Det jag hade behövt de mornarna och många andra dagar var att bli hörd, att få berätta, för någon annan eller för mig själv, om det som gjorde ont. Det hjälper mig till frihet och lugn att i ett samtal uppleva tillit, acceptans och respekt, att kunna vara just den jag är i stunden med den som lyssnar. Att höra mig själv sätta ord på det som finns inom mig gör mig tydlig inför mig själv och det hjälper mig också att hitta min egen väg och mod att våga gå den. Det är för mig vad empati bl.a. handlar om.

Empati, har jag tänkt många gånger, är en bristvara idag. Istället har vi lärt oss att komma med idéer på hur den andre ska förändra sin situation. Jag har själv gjort det och gör det fortfarande ibland. Mitt mål har dock kommit att bli att försöka lyssna så att den andre kan få höra sig själv finna sina egna lösningar.

Genom att lära mig Nonviolent Communication har jag kommit att bli mer lyhörd för mina känslor istället för att försöka bedöva dem och det är vad som allra mest hjälpt mig att hantera sötsuget. Känslorna är som ett instrument jag kan lyssna till eftersom de visar mig på mina behov. Behöver jag tröst är det inte två hekto lösgodis som kommer att ge mig den. Kanske behöver jag ringa en kompis eller sätta mig och skriva för att sätta ord på det jag känner och behöver. En strategi för att ge mig själv omsorg har de senaste åren blivit att köpa mig själv en blombukett.

Något jag också saknade de här åren var egen tillit till att min kropp faktiskt talar om för mig när jag behöver näring och när den är eller börjar bli mätt. En bok jag önskar hade funnits redan 1989 är Liv Larssons Friheten på botten av chipspåsen. Ett av de tre praktiska verktygen är en hunger- och mättnadsskala som på senare år har hjälpt mig till större medvetenhet om när kroppen signalerar att det är dags att äta eller när den blivit nöjd.

Det jag därför numer frågar mig är om det är kroppen eller själen som behöver näring och ger därefter till mig själv det jag behöver.

20140131_205542
En av blombuketterna

Appreciating life

At my entrance door, I have attached the following quotation by Terence Trent d’Arby:

And the first step is to start appreciating life. Fantastic things happens to people that appreciate life

The more I appreciate all the occurrences that previously could pass me by unnoticed, the more reasons I find to appreciate life and these are moments that fills me with gratitude.

Does the quotation also want to say that the very fact of appreciating life; in itself could generate even more fantastic things to appreciate? Imagine if appreciation of life and the gratitude at that can propagate and contribute to making this world a better place. That, in my point of view, would really be a fantastic consequence!

Here are some of the experiences I enjoy that fill me with gratitude to life:

  • The play of light of the evening sun among the leaves of trees
  • The warm tune of the Black bird in the evening
  • A piece of good dark chocolate and a well brewed cappuccino
  • Seeing the light of dusk reflected in my white bedroom door before sleeping
  • Looking at the vertiginous flight of the common swifts outside my window
  • Smiles of warmth
  • The singing of winds
  • The salty smell of see.
  • Music…
  • Warm sand as well as refreshing water surrounding my feet a sunny summer day while listening to the rippling of waves.
  • Glowing sun sets
20130624_205959
The play of light of the evening sun among the leaves of trees

Om att njuta av livet

(In English)
På min halldörr har jag följande citat av Terence Trent d’Arby:

”Och steg ett är att börja njuta av livet. Fantastiska saker händer människor som njuter av livet”.

Ju mer jag njuter av alla dessa händelser som tidigare kunde gå mig förbi, desto fler anledningar finner jag att njuta av livet och det är tillfällen som fyller mig med tacksamhet.

Vill citatet även säga att själva faktumet att njuta av livet i sig kan generera än mer fantastiska saker att njuta av? Tänk om det är så att njutningen i att uppleva livet och tacksamheten inför just det kan sprida ringar på vattnet och bidra till att göra världen till en bättre plats för fler. Det skulle jag se som en verkligen fantastisk konsekvens!

Här är några av de upplevelser jag njuter av och som fyller mig med tacksamhet till livet:

  • Kvällsolens ljuslek bland trädens blad
  • Koltrastens varma drill om kvällen
  • En bit god mörk choklad till en välbryggd cappuccino
  • Skymningsljuset återspeglat i sovrumsdörren när jag lagt mig
  • Se Tornflygarnas svindlande färder utanför mitt fönster
  • Varma leenden
  • Vindens sus
  • Den salta doften av hav
  • Musik…
  • Varm sand såväl som svalkande vatten som omsluter mina fötter en solig sommardag medan jag lyssnar till vågskvalpet
  • Glödande solnedgångar
20130624_205959
Kvällsolens ljuslek bland trädens blad